Polischefer manipulerar siffror

Förra veckan kunde vi ta del av siffrorna avseende polismyndighetens utredningsresultat från 2016. Det var ju sedan tidigare utlovat en märkbar förbättring vid december månads utgång i jämförelse med samma tid 2015. Polisledningen var så optimistisk och säker i sina prognoser, att biträdande rikspolischefen Mats Löving t o m lovade att han skulle sitta framför journalisterna i slutet av december och säga ”vad var det jag sa”.

Hur blev det då? Jo sämre än någonsin. Mycket dåliga siffror och en fortsatt brant dykning nedåt. Det som med all rätt tilldragit sig mest uppmärksamhet är naturligtvis polismyndighetens resultat vad gäller redovisade ärenden till åklagare. Det är dessa siffror som tydligast visar polisen förmåga att utreda brott och i förlängningen ge rättskedjan förutsättningar att låsa in kriminella och ge brottsoffer/allmänheten upprättelse när de blivit utsatta för brott. Även få vår uppdragsgivare allmänheten, att känna trygghet och förtroende för polisens sätt att arbeta och producera.

Jag skall här redovisa de verkliga siffrorna och visa på hur polismyndighetens chefer manipulerar och ljuger om de redovisade siffrorna. Verkligheten vad gäller polisens resultat och förmåga, är mycket sämre än vad som låter påskinas officiellt och då skall vi komma ihåg att de siffror som presenterats och kommenterats i pressen och bland politiker, bedömts som smått katastrofala.

Vad som vi i den egentliga professionen anser vara ett mått på produktivitet, förmåga och resultat när det gäller utredningsverksamheten, är förmågan att utreda och klara upp brott som anmäls in till polisen från drabbade i samhället. Det rör sig om skadegörelse, olaga hot, ofredande, stölder, inbrott, rån, bedrägerier, utpressningar, våldsbrott, våldtäkter etc etc etc. Utöver det utreder och redovisar vi också ärenden som i allt väsentligt är egeninitierade vilket innebär att det inte behövs någon speciellt avancerad eller tidsslukande utredningsinsats. Dessa ärenden kan därför inte mätas någon betydelse till hur man bedömer utredningsverksamhetens utveckling eller kapacitet. Exempel på sådana brott är narkotikabrott (företrädesvis ringa brott och eget bruk), samt olika typer av trafikbrott. Den typen av brott är det heller inga problem med att få upp i väsentligt stort antal.

Om vi då går till att analysera statistiken på ett relevant sätt för 2016, avseende antal ärenden redovisade från polisen till åklagaren, får man ett betydligt sämre resultat än vad man från början redovisat. Siffrorna är de samma, men vad är det för mått vi skall använda för att göra en analys över om vi är på rätt väg eller inte.

Sammanlagt resultat för hela polismyndigheten är en kraftig minskning på 10% för hela 2016 mot 2015. Och då skall man veta att 2015  var ett katastrofår. Om man istället fokuserar på de brott som verkligen speglar vår förmåga och utveckling i att utreda anmälda brott (genom att exkludera egeninitierade i stort sett redan färdiga ärenden, narkotika och trafik), hamnar vi på miserabla -13,5% för hela myndigheten. Mycket långt ifrån de -4% som Dan Eliasson ville låta påskina genom att inte räkna med bedrägeribrott, vilket jag inte förstår. Dessa brott om några drabbar medborgarna hårt och i allt större utsträckning.

Det som är helt ofattbart och sanslöst i samanhanget är, att de högre polischeferna har mage att manipulera och fabulera om resultatet som polismyndigheten visar upp efter omorganisationen. Man pratar om att man kan se en vändning på flera håll i landet. Ett sådant polisområde är Värmland.

Polischefer i Värmland har gått ut i pressen och slagit sig för bröstet över hur bra man är på att utreda brott. Hur man förbättrat sitt resultat väsentligt och att man ligger på plus efter den nya organisatioenen. Ett antal deltagare i den allmänna debatten har inte varit sena att hänvisa till Värmlands resultast för att visa att polisen är på rätt väg. Fakta är att i den sammanlagda statistiken visar Värmland på ett slutresultat på +8% när det gäller redovisade ärenden till åklagaren, med i stort sett övriga sverige ligger på minussidan. Men vad är det då egentligen som gör att Värmland ligger på plussidan i statistiken, över hur bra de är på att utreda anmälda brott. Jo, en manipulation och försköning av siffrorna.

När det gäller Värmland så har redovisningen av egeninitierade, så gott som färdiga narkotikabrott ökat med 32% under 2016. Egeninitierade trafikbrott har ökat med 22%. Polischeferna antyder också att de jobbar närmare medborgarna och det i sin tur gör att medborgarna lättare pratar med utredarna så att fler brott lättare kan utredas. Allt detta är naturligtvis nonsens och saknar all förankring i verkligheten. Det är näst intill vämjeligt att lyssna på sådant kvalificerat skitprat. Lägg därtill att chefer i Värmland bestämt och förbjudet fu-ledare att idka fu-begränsning när det gäller just egeninitierade brott. Detta är i sig inte förenligt med lagen, där en fu-ledare skall fu-begränsa utredningar när det finns skäl där till. Detta avgör fu-ledaren och ingen annan chef kan eller får påveka detta. Fu-begränsning finns reglerad i lag. För er som inte vet vad fu-begränsning är, så är det ett instrument för att inte utreda brott in absurdum och som inte påverkar straffmätningen exempelvis. Detta för att man skall spara tid och resurser för att lägga det på mer väsentliga utredningar. Dock är det så att de flesta ärenden som fu-begränsas är just ringa narkotikabrott bl a och dessa ger ju som visats mycket plus i statistiken och förskönar de verkliga siffrorna. Det är av den anledningen polischeferna med regionpolischefen i spetsen, beslutat att fu-ledarna inte får fu-begränsa. Detta har nu gett resultat i +32% på exempelvis narkotikabrott. Så enkelt är det att ”manipulera” siffror.

Om vi då ska ta och titta på Värmlands ”fina” resultat för år 2016 jämförda med 2015. Några exempel på tunga poster som verkligen mäter utredningskapacitet, kvallite och utveckling. Bedrägeribrott -29%. Skadegörelse -20%. Stöldbrott, inbrott etc (utom snatterier) -23%. Våldsbrott -2%. Övriga brott mot person -5%. Detta gör ett sammanlagt resultat för året på -5,2% att jämföras med +8% som redovisas officiellt.

Detta kan ni tänka på när ni läser om hur vissa distrikt är ”på rätt väg” och att siffrorna håller på att vända på en del håll. Att inte politiker och vissa andra inser att Polismyndighetens högre chefer ljuger och manipulerar för att klamra sig kvar är för mig helt obegripligt. Enligt mitt sätt att se det är det näst intill korruptionsliknande beteenden som våra högre polischefer runt om i landet uppvisar.

Om vi tittar på de siffror vi hade 2011 för polisens utredningsverksamhet (exklusive egeninitierade) vad gäller redovisade till åklagare, så var det 133 938 ärenden. Dessa siffror bedömdes i de flesta forum som mycket dåliga. Bl a låg detta också till grund för omorganisationen. Därefter har vi haft en konstant nedgång i resultatet är från år och siffran för 2016 stannade på 85 266 redovisade ärenden till åklagaren. Det är alltså en försämring 2016 gentemot 2011 med ofattbara -36,4%. Och då skall vi hålla i minnet att den nya organisationen har verkat under ledning av Dan Eliasson i 2 år. Varför finns ens de högre polischeferna nationellt och i regionerna kvar. Varför finns de ens med på personaltablåerna i myndigheten? De skulle ju vara borta för länge sedan. Väldigt många av de nuvarande högre cheferna regerade också redan 2011 och har stått vid rodret under hela störtdykningen och står där fortfarande. Obegripligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var det bättre förr?

Många förhåller sig dagligen till den turbulens som nu råder inom polismyndigheten. Synpunkterna haglar om hur saker o ting är och hur saker och ting borde vara.Visserligen med all rätt och det är bra att människor bryr sig när vår största myndighet och den myndighet som ytterst skall säkerställa demokratin i samhället, helt går på knäna och är nere för räkning.
Dock lyser det ibland igenom hos vissa tyckare och debattörer att avsaknaden, av konkreta kunskaper om hur exempelvis organisationen såg ut tidigare, många gånger spelar dem ett spratt. Det är få som deltar i den allmänna debatten nu, som exempelvis jobbade inne i polisorganisationen från slutet av 70-talet, 80-talet och fram till mitten av 90-talet då närpolisreformen sköts in i polisorganisationen likt dödande giftpilar. Men lika fullt anser sig vissa ha rätten att beskriva hur det förhöll sig under den tiden och att det var lika illa då etc etc. Många av dem var inte ens födda då.

Hur som helst……allt var långt ifrån perfekt på den tiden, men generellt fungerade polisverksamheten och organisationen bra. Polisen i samhället var verkligen poliser. Personalen trivdes på sin arbetsplats och med sina arbetsuppgifter. Kärnverksamheten låg i fokus och all kraft kanaliserades till att uppdaga brott, gripa gärningsmännen, utreda brotten så att relevant lagföring kunde effektueras. Kort sagt polisen utnyttjade det mandat samhället har gett polisen och det mandatet effektuerades genom kärnverksamheten. Det finns inga andra sätt än att värna och bygga ut kärnverksamheten om man skall komma till rätta med brotten och brottslingarna. Och för dem som inte förstått, så är kärnverksamheten ordningspolis/IGV-verksamhet samt kriminalpolisverksamhet (underrättelse, spanings -och utredningsverksamhet.)

Fast inte många tycks tro det, har faktiskt polisverksamheten ständigt utvecklats, i större eller mindre omfattning över tid, ända sedan förstatligandet av svensk polis, 1965. Det som gjorde att vi ändå kunde behålla polisrollen och hela tiden stärka professionen, var att den utveckling som efter hand skedde, anpassades och hade alltid sin grund i den helt avgörande kärnverksamheten. Dessutom var det kompetenta och initierade poliser i organisationen som var tongivande och som, mot bakgrund av kompetens och erfarenhet av kärnverksamheten, pekade ut riktningen.
Hur organisationstablåer och annat mera specifikt kring organisationsstrukturerna såg ut var inget hafsverk, utan var noga genomtänkt och anpassat efter den verklighet vi levde i då, vad gäller brott och kriminalitet i samhället. Numerärer bl a, var satta utefter föresatsen att klara av arbetsuppgifterna. Därför kunde vi bedriva en relevant polisverksamhet, där vi hade kontroll över både kriminaliteten och brottslingarna. Därför ska jag strax redovisa en mycket intressant läsning, framför allt för alla er poliser som inte var i selen under 80/90-talet.

Jag kan tragiskt nog bara konstatera, att efter och i samband med närpolisreformen i mitten av 90-talet knuffades professionen bort och politiska tjänstemän och byråkrater på rikspolisstyrelsen började ta över mer och mer, vilket har fått till följd att vi befinner oss där vi gör idag. Idag är det HR och en gigantisk administrativ koloss som utgör ”kärnverksamhet”, och polisverksamheten irrar omkring som en liten, liten vilsen flörtkula i rymden. Och visst, jag håller med om att polisen måste utvecklas och reformeras till följd av att samhället och till viss del kriminaliteten ändras. Självklart är det så. Men varför lät man inte polisen få fortsätta utvecklas inifrån med professionen som bas? Det behövs ingen HR och utbyggd administrativ koloss för att reformera polisen, så att den står upp mot de krav som 2016 års kriminalitet kräver. Vi behöver få tillbaka ”kolossen” kärnverksamheten.

Här om dagen kom jag över ett mycket intressant häfte eller vad man ska kalla det. Det var en skrift från ett jubileum 1 januari 1984. Den hette Polisföreningen i Örebro Stad, eller liknande. Inne i häftet kunde man ta del av en organisationsskiss över polisstrukturen i Örebro Stad 1984. Jag har också pratat med kollegor som bekräftat att denna organisation hade fungerat ända fram till 1994, då allt slogs i spillror och resan utför började. Jag själv log när jag läste och drömde mig bort i egna upplevelser från den tiden. För ungefär i samma struktur och numerärer jobbade vi i hela landet under den tiden. Man ska också komma ihåg att 1984 var vi ca 2-3 000 färre poliser i Sverige än vad vi är idag. Och Örebro Stad hade betydligt färre invånare än idag. Dessutom var Hallsberg, Lindesberg och Karlskoga egna polismyndigheter med i stort samma organisationsstruktur och i förhållande samma numerärer. Håll i er nu och ta del av polisorganisationen (kärnverksamheten) i Örebro Stad som den var fram till näporeformen.
Uniformerade poliser (IGV) som gick i fast lista;

TUR 1
12 polisassistenter/polisman (pa/pm), 1 insp yttrebefäl, 1 vhbfl = 14 poliser

TUR 2
11 pa/pm, 1 yttre befäl, 1 vhbfl = 13 poliser

TUR 3
10 pa/pm 1 yttre befäl, 1 vhbfl = 12 poliser

TUR 4
11 pa/pm 1 yttre befäl 1 vhbfl = 13 poliser

TUR 5
11 pa/pm 1 yttre befäl 1 vhbfl = 13 poliser

TUR 6
11 pa/pm 1 yttre befäl 1 vhbfl = 13 poliser
Detta blir 78 poliser sammanlagt. Om vi då räknar bort 6 st vhbfl så får vi ihop 72 st poliser som jobbade i uniformerad yttre tjänst (IGV), i Örebro stad. Lägg därtill 7 st hundförare så hamnar vi på 79 uniformerade. Men det kommer mera……..
En trafikgrupp i Örebro Stad som bestod av 9 st uniformerade poliser.

Trafiksektion i Örebro.

TUR 1
7+1 = 8 poliser

TUR 2
6+1 = 7 poliser

TUR 3
7+1 = 8 poliser

TUR 4
7+1 = 8 poliser
Så vi kan alltså också lägga till 40 st trafikpoliser också. Vidare fanns 5 st poliser stationerade på arbetsgruppen i Fjugesta. Ni får själva räkna ut hur många uniformerade poliser det fanns att tillgå ute på gator och torg. Många blir det i alla fall. Runt 120 st.

Som komplement till dessa ovan beskrivna poliser fanns också 6 st kvarterspoliser i Örebro city samt 7 st brottsförebyggande områdespoliser. Sammanlagt 13 st poliser med brottsförebyggande och kontaktskapande verksamhet. Och märk väl, de sistnämnda jobbade verkligen heltid med detta.

Nu övergår vi till det andra benet i kärnverksamheten, nämligen utredningsverksamheten eller som det mera riktigt hette kriminalpolisverksamheten. Så här såg krimavdelningen ut i Örebro 1984.;

Spaningsroteln
16 + 1 = 17 poliser

Allm. utredningsroteln
11 + 1 = 12 poliser

Tekniska roteln
4 + 1 = 5 poliser

Stöldroteln
14 + 1 = 15 poliser

Bedrägeriroteln
9 + 1 = 10 poliser

Våldsroteln
10 + 1 = 11 poliser

Narkotikaroteln
11 + 1 = 12 poliser

Brottsförebyggande roteln
5 + 1 = 6 poliser

Ekobrottsrotel
4 + 1 = 5 poliser

Detta blir alltså 93 poliser på kriminalavdelningen som jobbar direkt in i kärnverksamheten med utredningsverksamhet. Dessutom skall man komma ihåg, att samtliga dessa uppräknade är poliser. För på den tiden hade vi inte som nu någon hjälp av civila utredare. Det ska också sägas att samtliga dessa uppräknade, med visst undantag när det gäller narkotikaroteln, jobbade alla bara med ärenden inom Örebro kommun. Inte som nu, när vi i Örebro också utreder en stor mängd brott från hela länet.

Med detta vill jag, att framför allt de yngre poliserna skall få lite perspektiv och kanske mer förståelse när vi äldre dundrar på och vill ha en viss återgång till hur det var när det fungerade. Häri ligger naturligtvis många förklaringar till hur det kan se ut som det gör idag, både vad gäller oförmågan att utreda brott och att hålla ordning på gator och torg, samt att kunna dominera och hålla ”småpåvar” i schack i våra problemområden.

Lögnkulturen fortsätter att frodas

Har precis lyssnat på ett avsnitt av polisens poddradio från 16 juni i år, där polisregioncheferna Klas Friberg (region väst) samt Dan Persson (region Bergslagen) intervjuades. Polisens poddradio som blivit en tummelplats för våra högre polischefer. Här kan cheferna lägga ut texten och hyckla helt hämningslöst om den nya organisationens förträfflighet. Här lämnas förklaringar om de små ”skavningar” som finns och som behöver putsas till. Epitetet ”skavningar” som Dan Eliasson så käckt myntat, är ett sätt att skyla över och förminska kritiken mot den nya myndigheten och dess chefer. Kort sagt, här frodas och utvecklas den lögnkultur som de senaste åren byggts upp och befästs bland våra högre polischefer. Det är pinsamt att så många högre polischefer ohämmat kan tillåtas att medvetet ljuga om uppenbara förhållanden inom myndigheten och dessutom komma undan med det. För jag hoppas innerligen att det är så, nämligen att de medvetet hycklar. För skulle de inte göra det, utan på allvar tro på vad de säger, skulle jag bli ordentligt oroad. Och i sådant fall har vi långt många fler svårgreppbara problem inom myndigheten att ta itu med än de som är kända idag.

Jag ska här ta ett par exempel från intervjun, där lögnerna och flosklerna avlöser varandra i en strid ström. Efter detta kommer jag att beskriva vardagens verklighet. Då får var och en dra sina egna slutsatser om dessa chefers orerande. De båda polischeferna intervjuades bl a om delegationen inom chefskedjan och vilket förträffligt chefsstöd som byggts upp inom myndigheten. Jaget är borta och laget har tagit en central plats för dessa vidsynta och initierade chefer. De efterlyser också att cheferna längst ner skall ta för sig av detta stora smörgåsbord av delegationer avssende beslut i vardagen. De skall börja fatta beslut om vad vi skall göra och hur vi skall göra, enligt polischefen Friberg. De båda polischeferna tillfrågas också hur det kan komma sig att många inom organisationen kritiserar just detta att beslutsvägarna inte har kortats och att beslutsdelegationen inte alls fungerar efter ett och ett halvt år. Det beskrivs också som vattentäta skott mellan högre chefer som tar beslut ifrågor utan att tillfråga eller involvera expertisen som finns ute i organisationen.

Friberg svarar på detta genom att förminska kritiken. Enligt honom finns säkert uppfattningen hos någon polis att det är så. Någon polis kan nog känna sig åsidosatt i samband med att den nya organisationen satts i sjön. Dessutom är det enligt Friberg de polisanställda själva som i olika arbetsgrupper har bestämt hur beslutsvägarna skall vara. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Nu är det alltså så, att det är de anställda själva som har hittat på allt som inte fungerar? Skärp dig Friberg, eller hitta på någon helt annan sysselsättning.Det är rent kränkande att höra deras förvridna ursäkter o förklaringar.

Dan Perssons tolkning av orsaken på samma fråga, är att de tillsatta cheferna längst ner i organisationen och som tillsatts i ”knivskarp” konkurens, inte vågar, inte törs. De verkar ha en rädsla att fatta beslut, säger han. Är ovana och vågar inte. Men herregud Dan Persson. Jag ritar ett stort kors i taket. Du har kommit till samma insikt som många andra inom organisationen, nämligen att alltför många chefer inte är tillsatta efter kompetens utan på helt andra kriterier. Vad är det för material som tillsatts som chefer, i knivskarp konkurens som du säger och som inte vågar fatta beslut? Det är väl ändå inget bra betyg till de som tillsatt och till er högre chefer som är ytterst ansvariga.

Nästa fråga som avhandlas i podden är hur det ska gå till med inslussningen av alla nya civila medarbetare som börjar ramla in i organisationen. Frågeställningen är bl a hur de ska tas emot på de olika enheter och grupper där de placeras.

Dan Person lägger ut texten om hur bra chefsstödet nu fungerar i den nya organisationen. Hur bra allt fungerar och hur väl myndigheten är rustad för att ta emot alla de civila som nu börjar komma in i myndigheten. Det finns färdiga utbildnings/introduktionsprogram och det är inga problem med handledningen. Dessutom skall inte de chefer som finns längst ut i organisationen, gruppchefer etc, känna att de skall behöva lösa detta själva.

Jag citerar Dan Persson; ”Vi har tagit tag i detta nationellt och regionalt. Om man får nya medarbetare på en grupp exempelvis. Fastna då inte i detta att jag ska sköta det här själv.. Lyft upp det och begär hjälp med handledning. Fråga efter utbildningsplanen för mina nya medarbetare. Den kommer att finnas. Handledare kan vi hjälpas åt med inom regionen. Finns inte detta inom regionen kan jag och Klas hjälpas åt och skicka över handledare åt varandra. Se till att våra nya medarbetare får den introduktion och utbildning som behövs och handledning under tiden. Där hjälps vi åt. Nu går laget före jaget.” Jo, jag tackar jag…..

Ord ord ord ……som inte har någon som helst bäring i verkligheten. Kunde inte låta bli att skratta när jag lyssnade på detta och i synnerhet de sista flosklerna om utbildningsplaner/introduktionsprogram, handledning etc. Exakt just den problematiken står vi just nu inför i Örebro. Snart 4 månader efter det att podden sändes. Nya civila medarbetare börjar droppa in både i lokalpolisområdet och hos oss på grova brott. Några utbildningsplaner finns inte. Introduktionsprogram saknas. Finns inte något förberett för ansökningar om behörigheter i våra datasystem. Brukar ta lång tid att få på plats. Datakort/inpasseringskort finns inte beställda. Handledare saknas etc etc etc.

Frågan blev nyligen aktuell på lokalpolisområdet. När en högre chef yrvaket hade konstaterat att inga planer fanns, vältrades som vanligt ansvaret ner i knät på en gruppchef, längst ner i näringskedjan. Denna gruppchef, som för övrigt är en av de yngre oerfarna gruppchefer/fu-ledare vad gäller utredningsverksamhet, fick i all hast uppdraget att ordna fram någon form av utbildningsplan/introduktionsprogram till de nya civila medarbetarna. Även när frågan också aktualiserades, i samband med att nya medarbetare på grova brottsgruppen skulle börja, så stod alla chefer handfallna och ingen hade någon vetskap om någon planering för de nya. Ingen kunde heller svara på var ansvaret för detta låg och vem som skall ta fram sådant introduktionsmaterial. Inte heller fanns någon plan för handledning. Så sist och slutligen sitter gruppchefen på grova brott med hela ansvaret för att ordna fram utbildningsplan, introduktionsprogram, beställa telefon som inte finns, ordna behörighetskort, beställa behörigheter i våra olika dataprogram etc etc. Att mot bakgrund av detta, sitta som Dan Persson gör och låtsas som om ”kedjan” fungerar och att program finns både vad gäller utbildning, introduktion och handledning, är närmast kränkande.

Så här ser det ut inom myndigheten i fråga efter fråga efter fråga. Högre chefer ritar på sina kartor och bländas av sin egen förträfflighet. Därför går vi alla vilse i pannkakan med förödande konsekvenser som följd. Att inga ansvariga politiker på riksnivå har förstått detta är för mig en gåta. Vad måste vi göra mer för att budskapet ska nå fram? Ska vi behöva göra myteri?

Sedan det där med att chefer i det direkta ledarskapet, gruppchefer bl a, måste börja ta för sig av det enorma smörgåsbordet av delegationer. De måste börja ta de många operativa besluten i den dagliga verksamheten som den nya organisationen ställt till deras förfogande. Vad är det för skitsnack.Under mina 41 år inom polisverksamheten, på olika nivåer och verksamheter, har det aldrig varit så toppstyrt som nu. Både från nationellt och regionalt håll. Det är det som är det stora problemet idag. Man har skapat en dysfunktionell operativ ledningsstruktur, där det sitter befattningshavare i olika operativa ledningsgrupper, som varken har kunskap eller kompetens i verksamheter som de fattar beslut i. De operativa besluten vad gäller exempelvis kriminalverksamheten, fattas på alldeles för hög nivå. Gruppcheferna te x är bara springpojkar/springflickor som bara har att effektuera det ena snedvridna beslutet efter det andra. Besluten är allt som oftast baserade på politiskt korrekta ställningstaganden. Höga polischefer författar ena dagen direktiv om än det ena än det andra som de trycker ut till personalen på verkstadsgolvet, som inte gäller nästa dag. De ritar sina kartor och blir förblindade av sin egen förträfflighet.När sedan kartorna skall användas för navigationen i verksamheten så stämmer inte något med terrängen i verkligheten.

Det är detta som är skavningarna. Det är detta som gör att hela myndigheten är helt vilse. Någon sådan reflektion eller självkritik finns inte hos de högre polischeferna. De ser inte att det är fel på ledningsstrukturerna och att en stor del av cheferna inte besiter det ledarskap som vore nödvändigt. Jag säger som Polisprofessorn 2.0; Myndighetsledningen, ”klockan är inte tio i tolv. Den har redan passerat tolv och går mot kvart över, men inget händer”. Nuvarande ledningsgrupp för myndigheten med rikspolischefen i spetsen måste kastas ut omgående. Då försvinner också lögnkulturen inom polismyndigheten. Låt sedan professionella kompetenta poliser styra uppbyggnaden av en ny effektiv polis, med kärnverksamheten i centrum och med målet att göra polisen till poliser igen.

 

 

Lätt att förföras

Det är så tragiskt och ledsamt att varje dag behöva uppleva hur poliser – och då menar jag riktiga POLISER- låter sig förföras av en gigantisk hjärntvätt som pågått ett stort antal år. Poliser med höga chefsbefattningar som torgför beskrivningar och förklaringar till varför polisens verksamhet ser ut som den gör och vad som behövs för att vända trenden. Det är för mig helt obegripligt, men på samma gång otroligt fascinerande, hur dessa poliser, regionchefer, biträdande regionchefer, polisområdeschefer etc, ända ner till sektionschefer låter sig förföras av olika påhittade mantran och politiska experiment. Ett exempel är hur de helt frankt kan acceptera att försvara en dysfunktionell organisatorisk struktur, vilken skall ligga till grund för en modern polisorganisation och som skall kunna producera incitament för polisens kärnverksamhet. Denna dysfunktionella myndighetsstruktur bygger enbart på att rodda runt en gigantisk toppstyrd administration som domineras av gamla förlegade ekonomiska styrsystem. Dessa styrsystem har sitt ursprung inom ramen för den lika gamla och förlegade NPM-eran. Denna myndighetsstruktur är helt ”befriad” från möjligheten att utveckla polisens kärnverksamhet. Dels beror det på strukturen i sig och dels på den chefskader som byggts upp och som uppenbarligen saknar den kompetens och förmåga som krävs för att utveckla och styra upp kärnverksamheten. Särskilt utredningsverksamheten skulle jag vilja påstå. Det är just polisens kärnverksamhet som kan rädda den del av rättsväsendet som vilar på polisens axlar.

Det är lika tragiskt att se hur yngre kollegor – med kanske bara runt 8 – 10 års tjänst – också låter sig förföras och eller hjärntvättas in i olika tyckanden eller schabloner. När dessa yngre kollegor började som poliser runt 2005/2006 kom de in i en organisation vilken som bäst höll med att slicka sina stora djupa sår, efter de gigantiska skador som närpolisreformen lämnat efter sig. Som en konsekvens av den reformen var utredningsverksamheten slagen i spillror, IG-verksamheten gick på kryckor och den breda vandringen utför hade tagit sin början. Kort sagt polisens kärnverksamhet hade krackelerat. Allt detta till förmån för uppbyggnaden av gigantiska administrativa strukturer där HR-avdelningarna helt plötsligt blev den dominerande faktorn hos polisens olika myndigheter. Ekonomiska styrsystem byggdes upp, samverkan och experimentverksamheter inrättades. Närpolisreformen skapade en polis som samverkade sönder sig själv och blev besatt av en hel hoper med sociala samverkansexperiment som inte gav något som helst mervärde vad gäller brottslighetens utveckling eller dess bekämpande. Under den här tiden utvecklades också en ”lögnkultur” inom främst de övre skikten bland polischefer.

Internt visste alla att verksamheten hela tiden dränerades på resultat. Mycket lite fungerade som det var tänkt. Dock gällde det att vara politiskt korrekt och skyla över alla tillkortakommanden likt Bagdad-Bob. Man ville bara visa upp en ljus och fin bild och inte på något sätt erkänna eller visa på alla tillkortakommanden. De polischefer som ägnade sig åt denna lögnverksamhet och kappvänderi, är i stort sett de samma som idag återigen är chefer i den nya organisationen och som fortsätter att sprida lögner och lägger ut dimridåer för att värna sin egen ställning och fortsatta karriär.

Det som är mycket intressant i sammanhanget, är alla dessa chefers otroligt skickliga förmåga att vända kappan efter vinden och byta uppfattningar hejvilt, baserat på vad som för stunden synes vara mest politiskt korrekt. Eftersom jag arbetat som operativ polis både på ordningen och på olika kriminalavdelningar sedan 1975, alltså i 41 år, så har jag upplevt alla uppgångar och nedgångar. Jag har också på nära håll kunnat höra och studera de högre chefernas mantran och förhållningssätt om olika saker. Jag kan ta som exempel näporeformen och den nya enmyndighetsreformen. Båda dessa har en mycket stor och central gemensam nämnare, nämligen ”polisen måste komma närmare medborgarna” och ”polisen måste finnas närmare ute i de brottsutsatta problemområdena”.

Mantrat när det gällde närpolisreformen var att navet i polisverksamheten skulle utgöras av närpolisområdena där merparten av polisverksamheten skulle effektueras av närpoliser. Kontinuerliga dialoger skulle föras i vardagen med allmänheten, för att i bästa samverkansanda komma till rätta med brottsligheten och öka brottsuppklarningen och lagföringen. Fungerande kriminalpolisorganisationer förpassades ut i tomma intet. IG-verksamheten slogs sönder från fungerande turlag etc etc. Allt för att universallösningen hette närpolisverksamhet.  För att ytterligare manifestera vikten av och de stora förväntningarna man hade på universallösningen för svensk polis, började man till och med bygga polisstationer ute i problemområdena så att man kunde komma riktigt nära medborgarna och samverka riktigt ordentligt med olika intressenter. Man bemannade upp dessa närpolisstationer med både uniformerade poliser och utredningsgrupper. Nu skulle det börja produceras polisverksamhet. Nu skulle brottsligheten minska och utredningsbalanser minskas. Lagföringen skulle öka och polisväsendet skulle utvecklas till en modern effektiv organisation.

Lyckades polischeferna att sälja konceptet till alla? Nej naturligtvis inte. Trots att så gott som alla polischefer på bästa Ulf Ekman-maner, tappert försökte indoktrinera sin personal i det politiskt korrekta konceptet, så fanns en större grupp – om än i klar minoritet – poliser i Sverige som inte höll med i något kring närpolisverksamhetens påstådda framgångsrecept. Många av dessa kritiker ställde sig också upp på barrikaderna och försökte få polisorganisationen att sansa sig, men det lyckades tyvärr inte och alla dessa kritiker fick betala ett mer eller mindre högt pris. Det var fråga om främst erfarna kriminalpoliser, som direkt kunde förutspå vad som skulle komma att hända med utredningsverksamheten. Exakt det som förutspåddes då, vad gäller utredningsverksamheten, är den situation vi har idag. Priset som kritikerna fick betala var i regel uteblivna tjänster och löneutveckling och i många fall allmän utfrysning. För vid den här tiden så utvecklades också en slags härskarkultur inom chefsskrået, där man tog till i stort sett vilka metoder som helst för att krossa medarbetare med avvikande uppfattningar. Ett utbrett ”angiverisystem” utformades där nyttiga idioter meddelade till chefer om ”oliktänkande” och som betalning för detta kunde påräknas högre tjänster och eller framtida chefstjänster. Många har inom ramen för den nya organisationen kunnat skörda frukterna av sin mångåriga verksamhet som nyttig idiot. Denna härskarkultur har över tid ytterligare utvecklats och lever i dag i högsta välmåga i vår organisation. I det sammanhanget kan jag säga att det som finns beskrivet i Hanne Kjöllers bok ”En svensk tiger” till fullo stämmer, men det är bara en liten krusning på ytan i jämförelse med hur det verkligen förhåller sig.

Med HR-avdelningarnas hjälp började man rekrytera lägre och högre chefer som var uttalat blint lojala och som aldrig skulle komma på tanken att kritisera. Detta förfaringssätt har också utvecklats över tid och vi kan idag se dess konsekvenser i samband med chefstillsättningar i den nya organisationen. Vid ett påseende kan man tro att polisledningarna i de olika regionerna verkligen tävlat om vilka som kan tillsätta de minst kompetenta och erfarna cheferna och som har den högsta ja-sägande potentialen. Detta har man lyckats genomföra med så kallade ”arbetsgivarbeslut” som sidsteppar allt vad gäller förtjänst o skicklighet, som annars är en ledstjärna vid alla tillsättningar och som skall borga för rätt man på rätt plats. Dessa härskarmetoder har i allt väsentligt utvecklats över tid och står idag i zenit hos många chefer i organisationen.

Om vi ett kort ögonblick stannar här och jämför mantrat och det som torgförs vara den så nödvändiga effekten av omorganisationen inom ramen för närpolisorganisationen, med samma vad beträffar omorganisationen till en myndighet, så är det ju exakt samma. När det gäller polisverksamheten är strukturen på enmyndighetsorganisationen lika med närpolisreformen 3.0. I ljuset av detta ter det sig mycket märkligt hur alla dagens högre polischefer i regionerna och RPC, i flera uttalanden kritiserat och erkänt det totala misslyckandet vad gäller närpolispolisverksamheten inom ramen för närpolisreformen. Varför hoppar man nu i samma tunna igen, trots vetskapen att illusionen om ”närmare medborgarna” i någon slags samverkanssymbios, inte har några effekter vad gäller brottslighet, trygghet och lagföring. Vi har redan samverkat och förebyggt sönder hela polisverksamheten. Vi har ju lämnat närpolisen bakom oss. Vi har avvecklat alla närpolisstationer i problemområdena och flyttat in poliserna där de hör hemma. Och varför då? Jo, det fungerar inte. Det har ingen effekt på produktiviteten att låta medborgarna bestämma och styra vad polisen skall göra. Vi måste ha en profession som är så kapabel och kunnig att vi kan visa medborgarna utefter våra kunskaper, var och hur vi skall komma till rätta med kriminalitet och brott. Därigenom skapar vi genuin trygghet för medborgarna. Nu är vi där igen. Helt obegripligt.

Konklusionen av allt detta måste då bli att man fortsätter med mantrat, inte för att det har några effekter vad gäller polisverksamheten, utan för att det låter förbannat bra och vettigt. I stället är det så att den nya reformen om en myndighet, med en toppstyrning och likriktning utan motstycke, enkom er till gagn för administrationsapparaten och de ekonomiska styrsystemen. Polisverksamheten är inget man bryr sig om. För den ryms inte inom organisationen. Det handlar istället om att polischefer, jurister och ekonomer skall få ha sin leklåda Polismyndigheten i fred och fortsätta föra politikerna bakom ljuset. Fortsätta låta politikerna tro att de varit med och skapat och beslutat en ny modern, framgångsrik och lärande polisorganisation, när de istället jazzat runt i en gungfly av populistiska tyckanden och tänkanden, utan förankring i verkligheten.

Nu får det vara bra för tillfället. I mitt nästa inlägg skall jag bl a redovisa hårda kalla statistiksiffror om grova våldsbrott/våldtäkter, antal ärenden, gärningsmän etc . Siffror och slutsatser som kanske inte är helt kompatibla med uppfattningar som torgförs av förespråkare för korvgrillande, pulkaåkande och ballongutdelande dialogpoliser.

 

Våldtäkter och avsaknad av fällande domar

Det finns väl inget som engagerar människor och debatteras så mycket i allmänna medier som våldtäkter. Det handlar oftast om rättsväsendets tillkortakommanden. Man har åsikter om domstolars kompetens/inkompetens, åklagares flathet när det gäller att väcka åtal. Likaså framförs synpunkter vad gäller polisens bristande kompetens och ”kultur” när det gäller bemötande av offren och kompetensbrister när det gäller att utreda brotten. Generellt tycker jag det är bra att människor engagerar sig i ett ämne som självklart inte skall sopas under mattan eller bagatelliseras på något vis. Det som dock förvånar mig i den ständigt flödande åsiktsfloden i just detta ämne, är den utbredda avsaknaden av insikt och kunskap, om våra mest vanligaste rättsprinciper, som vi har att följa och förhålla oss till. Rättsprinciper som är sofistikerat invävda i vår svenska kultur, för att den för oss så självklara demokratin skall tas tillvara och skyddas. Likaså att alla som lever i detta land skall få sina mänskliga fri och rättigheter tillgodosedda så långt det bara är möjligt.

Visserligen kan jag till viss del förstå, om gemene man inte är insatt i alla de juridiska labyrinter, som exempelvis en våldtäktsutredning måste ta sig igenom, innan en fällande dom kan förväntas. Det som dock är frustrerande är när journalister, kommun/riksdagspolitiker och andra ”akademiska” proffstyckare, gång på gång uppvisar långtgående brister vad gäller kunskaper om hur vår rättsordning fungerar. Inte så sällan kan man i debattartiklar ta del av en mängd konklusioner som oftast vilar på okunskap om ämnet och godtyckliga tyckanden. Man torgför oftast självklara ”sanningar” om orsaker till att exempelvis ”för få” våldtäkter leder till fällande domar. Det rör sig allt som oftast om påståenden om bristande utbildning och kompetens hos polisutredarna. Eller så handlar det om könsmaktsordningen och det manliga patriarkatets inverkan och konspiration mot våldtagna kvinnor etc.

Men det som alla debattörer tycks vara helt överens om, är att för få gärningsmän döms i domstol och att fler helt klart måste kunna dömas. För att råda bot på detta, föreslås i utredning efter utredning en mängd konkreta åtgärder för att komma till rätta med problemet. Bättre utbildade poliser, åklagare och domstolar, bättre förstahandsåtgärder, målsägandebiträden till de utsatta kvinnorna, i möjligaste mån kvinnliga förhörsledare etc. En samtyckeslag är också just nu på modet. Dock skulle en sådan lag försvåra ytterligare för att få gärningsmän fällda, eftersom åklagaren skulle få ännu ett moment att bevisa i domstol.

Något som är relevant redan här att bena ut, är påståendet om ”att för få” ärenden leder till fällande domar. För få i förhållande till vad då? Det finns ingen relevant granskning, utredning eller forskning som klart pekar på att det är för få som döms inom ramen för nuvarande lagstiftning. Istället är detta en godtycklig känsla som frodas och torgförs i den frustrerade debatten om våldtäktsutsatta kvinnor. Kanske är det en högst relevant siffra som vi ser i dag vad gäller domar i våldtäktsmål. En relevant siffra i förhållande till dels de ingångsvärden som finns i de anmälda brotten och med hänsyn taget till de vedertagna rättsprinciper och regler i rättegångsbalken, som vi har att förhålla oss till. Framför allt är det ingångsvärdet, alltså de uppgifter som initialt lämnas av de kvinnor som anmäler våldtäkt, som är vårt allra största problem. Man kan med hjälp av en metafor uttrycka sig som så, att det är omöjligt att slipa fram diamanter och ädelstenar, när man bara får vanliga gråstenar på bordet. Även om det ändå finns bra eller godtagbara ingångsvärden i fyra- fem våldtäktsärenden av tio, så skrivs merparten av innan åklagaren tagit ställning i åtalsfrågan.

Innan jag ska ge mig på att ge min förklaring till varför så få våldtäktsärenden i förhållande till anmälda brott, leder till fällande domar, vill jag ge en kort beskrivning av hur och vilka som hanterar våldtäktsärendena i Örebro kommun och där det är fråga om våldtäkter på kvinnor över 18 år. Samtliga dessa ärenden hamnar på mitt skrivbord. Jag arbetar som förundersökningsledare på grova brottsroteln hos polisen i Örebro. Finns ingen utpekad misstänkt är det jag som leder förundersökningen fram till att det finns en misstänkt och då lämnas förundersökningen över till åklagare som leder det fortsatta arbetet. Finns redan initialt en misstänkt, förs ärendet över direkt till åklagare för förundersökningsledning. Till mitt förfogande har jag samtliga utredare/förhörsledare på grova brott. Dessa är bland de mest erfarna och mest kompetenta utredare vi har att tillgå i Örebro. Hos oss utreds förutom våldtäkter även samtliga grova brott som ex. mord, dråp, grova väpnade rån, utpressningar och barnpornografibrott. Hälften av utredarna är kvinnor som i majoritet är de som utreder våldtäktsärendena. Vad jag vill säga med detta är att kompetensen är mycket hög. En majoritet av våldtäktsutredarna är kvinnor. Målsägandebiträden utses i stort sett alltid omedelbart till offren. I Örebro har vi dessutom, sedan ett par tre år tillbaka, en ordning där långtgående initiala utredningsåtgärder sätts in direkt. Det kan gälla exempelvis förhör med kvinnorna och vittnen, brottsplatsundersökningar, spårsäkringar etc mitt i natten. Trots dessa åtgärder ser vi inget mervärde med fler fällande domar.

Våldtäkt är ett mycket svårutrett brott. Kanske inte rent utredningstekniskt, men svårutrett p g a att bevisvärderingsfrågan spelar så stor roll. Den mest vanliga våldtäktsanmälan som kommer in till oss i Örebro, beskriver ett händelseförlopp som börjar på en krog eller fest och som avslutas hemma hos antingen våldtäktsoffret eller den misstänkte. Inga andra potentiella vittnen finns i lägenheten. Oftast är kvinnan/tjejen kraftigt berusad och lämnar osammanhängande utsagor om vad hon tror har hänt. Detta att man tror att man har blivit våldtagen är mycket vanligt. En vanlig orsak till att man tror att man blivit våldtagen, är att man vaknar upp på morgonen i en främmande säng med en näst intill främmande man bredvid. Och/eller att man vaknat upp halvnaken. Målsäganden brukar komma ihåg att man träffats på krogen. Dansat och umgåtts och därefter bestämt sig för att gå hem tillsammans. Därefter är det svart. Inte så sällan finns heller inte några synliga skador eller spår av sexuell aktivitet såsom sperma annan sekret etc. Även den misstänkte brukar vara kraftigt berusad vid tillfället och nekar alltid till brott, men tillstår samlag eller i vart fall försök till samlag eller andra sexuella aktiviteter och detta i klart samråd och samförstånd med kvinnan/tjejen.

Detta som jag beskrivit ovan är självklart inte någon beskrivning på alla våldtäktsanmälningar, men det är i särklass den mest vanliga anmälan som ser ut som ovan. Jag hoppas och tror att alla som tagit del av detta scenario förstår att denna beskrivna händelse blir näst intill omöjlig att reda ut. Vi har inga utsikter till stödbevisning. Ord står mot ord. Vi har inte något händelseförlopp att ta ställning till och förhålla oss till från kvinnan. Ofta är det dessutom den misstänkte som kan lämna den mest kompletta beskrivningen till vad som hänt. Det handlar således väldigt mycket om bevisvärderingsfrågor, när det gäller våldtäktsärenden som inte leder till fällande dom eller ens att åtal väcks.

Ett annat förhållandevis vanligt scenario är när en kvinna anmäler en påstådd våldtäkt och på ett redigt och vederhäftigt sätt återger vad som hänt. Hon namnger den misstänkte och undersökning av kvinnan ger stöd åt att sexuellt umgänge har skett. Det kan röra sig om förekomst av sperma både i och utanför kroppen. Det kan vara fråga om både lakan och kläder som säkras upp och beslagtas. Förundersökning inleds och så gott som alltid grips och anhålls den misstänkte. I de flesta fall häktas också den misstänkte. Detta trots att den misstänkte nekar till brott. Han tillstår dock att de haft samlag och bekräftar att han också haft utlösning, så hans sperma och DNA bör finnas både i kvinnan och i sängen. Han påstår också att kvinnan av egen fri vilja gått med på detta och att inget tvång eller våld mot hennes vilja har förekommit. I detta tämligen vanliga fall, finns initialt stödbevisning i form av sperma som förmodas komma från den misstänkte och i förlängningen den misstänktes DNA.

Många, både målsägande och andra debattörer menar att det nu är solklart när den utpekades DNA säkrats. Nu måste man ju tro på kvinnan. Men vad har hänt? Efter att den misstänkte förhörts och kanske vid flera förhör vidhållit sin inställning är ju sperman och hans DNA totalt värdelöst i bevishänseende för den påstådda våldtäkten. Sperman bevisar ju bara att han haft sexuellt umgänge med kvinnan. Inte att han skulle ha våldtagit henne.

Här inträffar ytterligare en frustration hos de drabbade. Man börjar tvivla på och kritisera det inkompetenta rättsväsendet. Först tror man uppenbarligen på kvinnan och griper och låser in förövaren. Helt plötsligt tror man mer på den misstänkte och släpper ut honom och kvinnan står där med skammen som en lögnerska. Så är icke fallet. Det handlar inte om att man tror på den misstänkte och misstror målsäganden. I många fall tror man inte alls på den misstänkte, men det handlar om bevisvärderingsfrågor. Detta kan också hända i domstolen i de fall åklagare väckt åtal. Domstolen frikänner på grund av att åklagaren inte fullt ut, bortom allt rimligt tvivel, lyckats bevisa den tilltalades skuld. Bevisvärderingen sker också på olika sätt under förundersökningen visavi domstolsförhandlingen. Under förundersökningen är det förhållandevis enkelt att inom ramen för rättegångsbalkens regler hålla en misstänkt frihetsberövad för att säkerställa utredningen. Under förundersökningen handlar det om skäligen misstänkt, sannolika skäl misstänkt. Med andra ord det finns en hel del som talar för att han är skyldig. Eller det finns väldigt mycket som talar för att han är skyldig. Alltså långt ifrån säkert, men ändå. Sådana tankebanor får inte förekomma när bevisningen skall värderas i domstolen. Där skall åklagaren bevisa att den misstänkte har näst intill 100 % begått detta brott, därför att……..och här måste det fram stödbevisning till själva brottet. Här duger det inte med att ”målsäganden påstår ju att han våldtagit henne och det finns ingen anledning att tro att hon ljuger”. Man skulle kunna beskriva detta fenomen genom att säga att den misstänkte som helt nekar till brott med detsamma han sätter sig i rättssalen står under beskydd av domstolen. Åtminstone till att börja med. Bevisbördan ligger på åklagaren och efter att åklagaren fört fram sina anklagelser mot den misstänkte, kräver domstolen att åklagaren presenterar konkreta bevis, som styrker målsägandens påståenden. Och de bevisen skall vara av sådan dignitet att de skall bevisa bortom allt rimligt tvivel.

Är då dessa bevisvärderingsprinciper hårdare när det gäller våldtäkter? Ja, man kan ju onekligen få det intrycket när man tar del av den allmänna debatten i denna fråga. Men så är det naturligtvis inte. Det är samma principer som gäller för alla typer av brott, våldtäkter inräknade. Detta är också rättssäkert och bra för demokratin. Det finns ingen anledning att ha ett separat förhållningssätt när det gäller bevisfrågor för våldtäkter visavi alla annan brottslighet. Då skulle vi som rättsstat vara riktigt illa ute.I det ovan beskrivna finns, menar jag, svaret på många av alla funderingar kring avsaknad av fällande domar avseende våldtäkter. Det rör sig om bevisvärderingsfrågor och att vi behandlar brottet våldtäkt på samma sätt som alla andra brott. Det finns inga hemsnickrade åtgärdspaket som kan ändra på det.

Personligen känner jag mycket med alla våldtagna kvinnor som inte får upprättelse, genom att gärningsmannen inte får plikta för vad han gjort. Jag har träffat en mängd våldtäktsoffer genom åren och vet exakt vilka trauman de går igenom och hur lång tid det kan ta att fungera någorlunda normalt efter en våldtäkt. Men lika fullt, är jag tillfreds med att rättsväsendet, polis, åklagare och ytterst domstolarna, inte handlar inom ramen för godtycke, när det gäller vissa brott som klassificeras som mer avskyvärda än andra. Utan i stället behandlar och granskar alla brott på samma sätt och strikt följer de rättsprinciper vi satt upp. Både när det gäller beslut inom ramen för förundersökningen och i samband med avgöranden i domstol. Jag kan också leva med att tio skyldiga gärningsmän går fria till följd av att rättsprövningen fungerat. Men jag accepterar inte att en enda oskyldig döms, på grund av godtycke och något slags politiskt korrekt ställningstagande.

Kriminella med invandrarbakgrund

Varför är det så känsligt att prata om kriminella med invandrarbakgrund? Att våga ta i den frågan är inte synonymt med att vara nazist, rasist, invandrarfientlig etc. I stället är det ett sunt sätt att försöka lyfta ett stort problem till ytan, för att försöka hitta relevanta lösningar. Skulle snarare kalla det för humanism. Att prata om kriminella med invandrarbakgrund är inte synonymt med att alla invandrare som kommer till Sverige är kriminella. Självklart har de allra flesta invandrare en precis likadan rättsuppfattning som ”etniska” svenskar. Och de vill inget hellre än att jobba och göra rätt för sig. Om man inte förstår detta och kan hålla isär dessa saker, har man mycket att jobba med hos sig själv.

Att använda uttrycket ”kriminella med invandrarbakgrund” är relevant i vissa avseenden, eftersom vissa brott är mer signifikanta för kriminella med invandrarbakgrund än för kriminella ”etniska” svenskar. Likaså är vissa brottstyper mer signifikanta för romer och vissa brott mer signifikanta för ”etniska” svenskar. Men detta konstaterande behöver inte innebära, att man påstår att alla romer eller alla ”etniska” svenskar är kriminella. I vart fall är detta min uppfattning, efter att ha varit polis i över 40 år och utrett brott i över 25 år. Det konstiga är också att under en lång följd av år har vi kunnat prata om kriminalitet bland svenskar och romer med för den delen, utan några större besvär. Men att idag prata om kriminella med invandrarbakgrund är som att tända på en krutdurk.

Detta fenomen om kriminalitet inom olika grupper, har jag många gånger under en lång följd av år funderat över och försökt offentligt ta upp i vissa sammanhang. Men detta är tydligen tabu. Är jag till följd av att jag funderat över detta, att betrakta som rasist, nazist, främlingsfientlig eller vad? Ja många debattörer på sociala medier, kommer säkerligen att tycka det efter att ha läst detta. I synnerhet de som självsvåldigt roffat åt sig monopolet på att avgöra och bedöma vilka som är rasister, nazister etc. utefter en egen konstruerad agenda. Så vitt jag själv vet och känner, sympatiserar jag inte med några som helst nazistiska, rasistiska eller främlingsfientliga tankegångar.

Vid de få och ytliga tillfällen denna fråga ändå tillåts komma på tal, så träder alltid någon ”forskare”, socionom, politiker eller annan ”akademiker” fram och omedelbart slår bort detta resonemang, hårt, kort och koncist. Ett stående svar är alltid, att hos allmänhet och polis som har denna uppfattning, så är det bara baserat på en allmän känsla och inte på fakta. Därefter presenteras ofta suspekta, förvridna staplar o diagram som ”bevis” för forskningens kontroll på sanningen. Forskningen i detta sammanhang är oftast BRÅ och ett par kriminologer kopplade till denna institution. Dock är den statistik som visas inte så sällan motsägelsefull och kan slås bort med annan statistik osv. Dessutom brukar en svans av en politiskt korrekt mobb, ställa sig bakom ”forskningen” och skandera att det är främlingsfientligt och rasistiskt att ens tänka tanken och att ha den uppfattningen. Än värre stämplad blir du om du dessutom alltså vågar torgföra uppfattningen.Då har du minst ett dussin bruna skjortor också, hemma i din garderob.

Frågan är således, hur skall vi någon gång kunna få ett lugnt och harmoniskt samhälle, där ”etniska” svenskar och invandrare tillsammans kan utveckla och föra detta land vidare? När frågor och problem kring invandring, kriminella invandrare, brottsutveckling kopplad till att allt fler invandrar till Sverige, integration etc. förbjuds, är vi illa ute. Vi kan inte längre tillåta att självpåtagna ”sanningssägare” i form av politiker och ”forskare”, ensamma roffar åt sig ett monopol på denna fråga. Och dessutom är det inte bara vi ”etniska” svenskar som skall tillåtas ha synpunkter på och diskutera denna fråga. Även alla invandrade svenskar, som jag vet har uppfattningar och synpunkter på dels kriminaliteten bland invandrare och kriminaliteten i stort, skall naturligtvis delta i diskussionerna kring detta. Är det några som verkligen fått och får lida för kriminaliteten bland invandrare, så är det den stora massan av laglydiga hårt arbetande invandrare som inte vill annat än att få leva och bygga upp ett liv i Sverige, under lugna och ordnade förhållanden.

Och så till polisen och rättsväsendet. Jag anser att svensk polis och rättsväsendet i stort, är feg och ynklig intill en nästan patetisk gräns, som sticker ner huvudet i sanden och inte ens med en musnysning vågar torgföra problematiken med kriminella med invandrarbakgrund. Varför vågar man inte i några sammanhang torgföra, debattera eller reflektera över en företeelse, som tenderar att beröra hela rättsväsendet i allt större utsträckning i negativ bemärkelse?

Det jag fortsättningsvis kommer att torgföra är på intet sätt menat att skylla allt på kriminella med invandrarbakgrund. I stället vill jag peka på ett problem som rättsväsendet och ytterst staten inte tagit höjd för. Mycket p g a tysta politiskt korrekta tjänstemän inom rättsväsendet, som inte satt press på politikerna i denna fråga eller gett politikerna verktygen för att ta höjd för problemet. Framförallt när det gäller ekonomi, budgetar, organisation och personella resurser.

Den nya polismyndigheten, under Dan Eliassons ledning, skall idag snart sagt vara ”draglok” och deltagande i alla samhällsföreteelser. Vi ska vara öppna, transparenta och vidsynta i alla frågor som rör det svenska samhället. Men aldrig ett ord om den fråga som ständigt överskuggar både nya omorganisationen och problemet med att så många poliser säger upp sig idag. Det pratas om det överallt, veckans alla dagar, dag som natt, på varje kriminalavdelning/utredningsavdelning och i polisbilar runt om i Sverige. Nämligen det stora antal kriminella med invandrarbakgrund som ökar i en abnorm takt och som snart ”slukar” merparten av våra resurser i form av tid och pengar. Varje dag hör jag ett antal kollegor och även högre polischefer förfasa sig över detta fenomen. Man kommenterar ofta vid de dagliga genomgångarna av inkommande brottsanmälningar, att det kan vara så att 6- 7 av 10 misstänkta är kriminella med invandrarbakgrund. Men ingen vågar tala om detta högt. Där finns en stor del av anledningen till polisens och rättsväsendets tillkortakommanden idag. Jag lägger inte in några andra värderingar eller uppfattningar i detta, än att jag konstaterar att det är så. I vart fall i Örebro. Sen kanske Örebro inte är representativt för övriga Sverige, vad vet jag.

Vid ett tillfälle, då detta diskuterades (internt alltså. Ingen skulle ju komma på tanken att torgföra detta utanför polishuset, inte ens utanför den stängda kontorsdörren, av rädsla för att bli stämplad som rasist och främlingsfientlig det skulle ju vara rena självmordet) tillfrågades jag att ta fram intern ”statistik” som kunde belägga våra uppfattningar i frågan. En del av det resultatet redovisas här:

När det gäller skjutningar på gator, torg och i bostadsområden – mordförsök/mord – så har vi i Örebro haft ett antal sådana de senaste 3-4 åren. Vid i stort sett samtliga av dessa brott har gärningsmännen och offren varit kriminella med invandrarbakgrund. Även vid ett stort antal andra uppgörelser bland ”kriminella gäng” i Örebro, är det oftast kriminella med invandrarbakgrund som är gärningsmän och offer. Det är då fråga om grova våldsbrott. Dessa brott är enormt resurskrävande och kostar oerhörda summor att utreda varje gång de inträffar. Dessa brottstyper är INTE signifikativa för ”etniska” svenska kriminella. I vart fall inte i Örebro. Denna uppfattning baseras på fakta och INTE på känsla eller godtycklighet, eftersom ALLA dessa ärenden passerar mitt skrivbord.

Vidare har jag tagit fram fakta kring ett par brottstyper som utreds på min rotel, grova brott i Örebro. Det är två brottstyper som vid utredande, kostar mycket både i tid och pengar. Vi börjar med brottet utpressning. Ett brott där någon hotar eller misshandlar offret, samtidigt som offret tvingas att betala ut pengar till gärningsmannen. Oftast är det påhittade skulder eller sk ”bötningar” efter summariska ”rättegångar” som ligger till grund för brottet. Under 2014 anmäldes 29 sådana brott i Örebro kommun. Ungefär 1 brott/14 dag. Ett sådant brott tar i genomsnitt 1 – 2 månader att utreda. I 21 av fallen hade gärningsmannen invandrarbakgrund. I 3 av fallen var gärningsmannens identitet okänd och i 5 av fallen var gärningsmannen ”etnisk” svensk. Tendensen för utfallet för 2015 ser liknande ut. Detta baseras på fakta och INTE på känsla eller godtycklighet, efter som samtliga ovan nämnda brott har passerat mitt skrivbord.

Nästa brottskategori är våldtäkt mot kvinna över 18 år i Örebro kommun. Under 2014 anmäldes 49 sådana brott. Vid 27 av dessa brott hade gärningsmannen invandrarbakgrund, i 18 fall var gärningsmannen ”etnisk” svensk och i 4 fall var gärningsmannen okänd. (ingen id eller signalement). Utav dessa 49 anmälda våldtäkter var 7 st sk överfallsvåldtäkter. Brott där företrädesvis ensamma kvinnor blir överfallna och våldtagna utomhus i parker, grönområden, motionsspår etc. 2 st av dessa 7, var gruppvåldtäkter. I ena fallet var det 2 gärningsmän och i det andra fallet 5 gärningsmän. Vid samtliga 7 överfallsvåldtäkter beskrev kvinnorna gärningsmännen som personer av utländsk härkomst. Tendensen för utfallet av våldtäkter pekar mot en ca 50% ökning av antalet våldtäkter. Detta har dock sin förklaring i ett ärende i nära relation, där en kvinna utsatts för över 20 våldtäkter av samma gärningsman. Dessa uppgifter baseras på fakta och INTE på känsla eller godtycklighet, eftersom ALLA dessa ärenden har passerat mitt skrivbord.

Utredare/förundersökningsledare på andra enheter som utreder exempelvis ungdomsbrott, rån, personrån, stölder, misshandel etc ser också samma mönster när det gäller utvecklingen av kriminella med invandrarbakgrund.  Något måste göras nu, för att ändra på den här utvecklingen. Där måste vi hjälpas åt både ”etniska” svenskar och invandrade medborgare.

Svensk polis har och har haft under en längre tid, stora problem. Vi klarar inte av att utföra det vi är satta att utföra. Vi levererar helt enkelt inte. Vi klarar inte av att hantera inflödet av de brott som anmäls idag generellt sett. Vi klarar definitivt inte av den grova brottslighet som eskalerar och har förövare som klart domineras av kriminella med invandrarbakgrund.

Svensk polis har egentligen inte utvecklats något, när det gäller resurser/kapacitet eller organisation sedan 80-talet. Vi är fortfarande anpassade till att hantera en brottslighet som dominerades av ”etniska” svenskar på 80-talet. Vi går omkring och ”lallar” i vårt eget lilla Pompeji och tror att allt kommer att lösa sig av sig självt, bara vi följer alla politiskt korrekta propåer. Polischefer har haft fokus på ekonomiska styrsystem, politisk korrekthet etc. och har totalt försummat själva polisverksamheten under en lång följd av år. Och det värsta av allt. De har kommit undan med det.

Nej, vi klarar inte av att hantera en betydligt mer komplex kriminalitet som exempelvis kan härstamma från mellersta östern, Afrika eller för den delen Balkan o Östeuropa. En brottslighet som sakta men säkert har kommit smygande in i vårt samhälle de senaste 20 åren. Vi på ”golvet” har sett detta och försökt göra politiker och högre polischefer uppmärksamma på detta. Men detta har varit att tala för döva öron. Och nu har vi geografiska områden som totalt domineras av kriminella med invandrarbakgrund. Områden dit poliser inte vågar åka in i hur som helst. Detta är helt oacceptabelt och bedrövligt. Istället har politikerna i symbios med höga polistjänstemän, kommit på egna lösningar på problemet nu när klockan redan är slagen, i form av närpolisreform och nu senast kommun/lokalpoliser med medborgarlöften, ballonger och dumlekolor som vapen. Metoder och organisationsformer som totalt saknar förankring och acceptans hos den samlade polisprofessionen och som bara drar ett löjets skimmer över en organisation som är satt att skydda demokratin och medborgarnas fri och rättigheter.

För mig är brottsutvecklingen och den typ av brott som kriminella med invandrarbakgrund ofta står för, inte speciellt märkvärdig. Det är inget konstigt att de, i sitt ofta långtgående utanförskap, agerar efter sina kulturella preferenser vad gäller kriminalitet. Det är egentligen inte deras fel att det blivit som det blivit. I stället är det vi i det etablerade rättsväsendet och framför allt politikerna och höga polischefer som varit möjliggörare, som bär skulden. Hela 90-talet fram tills nu har präglats av någon sorts naivitet och flummande uppfattning om vår egen förträfflighet och att allt kommer att ordna sig av sig självt. Men det gör det INTE.

Det här duger inte Dan Eliasson

Drygt ett halvår har nu gått sedan den nya polismyndigheten i Sverige sattes i sjön. Inget som kan kopplas till genomförandet har givit effekt ute i organisationen, i vart fall inte inom polisområde Örebro som tillhör region Bergslagen. Istället är det en kaosliknade situation som härskar. Rekordstort antal poliser slutar. En allmän oro sprider sig bland personalen. Det finns till exempel inga chefer utsedda för alla utredningsgrupper inom polisområdet och lokalpolisområdet. Inga chefer är heller utsedda för den uniformerade personalen. Exempelvis finns heller ingen så basal företeelse som en relevant ärendefördelningsplan. Detta trots att ett beslut om ärendefördelningsplan togs i maj 2014. Då var det viktigt att det skulle råda enhetlighet vad gällde ärendefördelningen mellan de olika nivåerna runt om i Sverige. Enhetligheten var en av hörnstenarna vid sammanslagningen till en myndighet sade man då. Detta är för länge sedan historia. Alla regioner vill nu ha sina egna lösningar och planen revideras om och om och om igen. Man har hållit på med denna frågan i över ett halvår nu, utan resultat. Det här med att regionerna vill ha sina egna lösningar kommer vi nog att få se mer av, så redan nu är drömmen om den utopiska enmyndighetslösningen ute på mycket hal is. Vidare kommer det ut ”hemsnickrade” handlingsplaner och rapporter som uppenbarligen i stor omfattning författats av befattningshavare som saknar relevant kunskap i de ämnen som de avhandlar. Det finns många exempel på direktiv och förslag på åtgärder i olika frågor som strider mot gällande rätt. Man slår fast olika dogmer i styrande dokument som saknar relevans i verkligheten. Så här håller det på, punkt efter punkt.

Jag skall ge exempel på en dogm som florerar i det övre chefsskiktet. Polisens Nationella Utredningskoncept (numera utredningsdirektiv) (PNU). PNU kom till i mitten av 2000-talet som en följd av det kaos som slakten av kriminalpolisverksamheten förde med sig. Det är en produkt av tjänstemän som varit helt insnöade på närpolisverksamhet och den uniformerade universalpolisen. Dock tillför inte PNU något som helst mervärde till den stora komplexa utredningsverksamheten/kriminalpolisverksamheten. En av hörnstenarna i PNU var att ”all personal oavsett funktion ska se sig som brottsutredare”. Detta användes som argument för att möta den interna kritiken över åderlåtningen av kompetenta kriminalpoliser inom myndigheterna. Man behövde ett PNU för att kompetensen och kunskaperna vad gäller kriminalpolisverksamhet/utredning höll ju, inom ramen för närpoliseran, på att spolas ut med diskvattnet. Ända sedan PNU såg dagens ljus har högre chefer inom svensk polis hyllat denna produkt och ansett att den är nyckeln till utvecklingen av utredningsverksamheten. Det har blivit politiskt korrekt att hylla PNU. Den som kritiserar PNU är bara besvärlig. Ändå är det ingen som kan redogöra i detalj vad PNU står för och vad innehållet skulle ge för mervärden. Jag har testat flera, både chefer och andra i organisationen, genom att fråga vad som är så bra med PNU. Påfallande många svara i stil med ”vadå det är väl bra, det tycker väl alla” etc.

Man skyller idag utredningsverksamhetens misslyckanden på att svensk polis inte jobbat ordentligt enligt PNU. Man proklamerar till varje polisområde att PNU skall följas, för att vända den nedåtgående spiralen vad gäller utredningsresultaten. Varför bryr sig då den stora massan av utredare inte om PNU? Jo, därför att PNU är en förlegad kontraproduktiv produkt, som kom till då visionen om den universale ”kriminalpolisen”/utredaren fortfarande levde. Det var poliskonstapeln som stod i sin uniform, knappande på sin bärbara dator, uppkopplad mot Pust, i bakluckan på sin målade polisbil kl 19.30 en tisdagskväll och utredde en misshandel. Den visionen är för länge sedan död. Det är en utopi som saknar all förankring i verkligheten. Den uniformerade polisens arbetstid kommer oavkortat att gå åt till att utöva ordningspolisverksamhet på gator och torg i framtiden, om inte den sysslan till fullo skall tas över av bevakningsföretag och ordningsvakter. Vidare kan man kort sammanfatta PNU med att innehålla några relevanta självklarheter för kompetenta utredare, men som inte är något nytt, utan har bara karaktären av att uppfinna hjulet på nytt. Resten är olika myter om framgångsrecept som görs till sanningar. Så Dan Eliasson, skrota PNU omedelbart och kom fram med något som har bäring på svensk polis 2015 när det gäller utredningsverksamhet. PNU är en över 10 år gammal misslyckad tjänstemannaprodukt.

Detta var bara ett exempel av flera besynnerliga koncept och manualer som tagits fram de senaste åren. Den ena mer kontraproduktiv än andra. Man fortsätter nu i samma anda, inom ramen för införandet av den nya organisationen. Bl a har jag tagit del av en handlingsplan mot organiserad och allvarlig brottslighet. I den finns en hel del besynnerligheter. Uppenbarligen saknas relevant kunskap och erfarenhet i ämnet hos författarna. Man har någon slags naiv övertro på att uniformerade lokalpoliser skall i sin vardag jobba effektivt mot den organiserade grova brottsligheten. Bl a anser den ansvarige för handlingsplanen, på fråga, om fördelarna med att polisen jobbar enhetligt mot organiserad brottslighet, att arbetet blir mer effektivt om 20 000 poliser jobbar lika mot samma mål, istället för att angripa det från olika fronter. Detta är ju också en utopi och kommer aldrig att hända. Just att angripa den organiserade brottsligheten från olika fronter inom polisorganisationen är ett måste. Vi måste ha en kriminalpolis som jobbar mot den grova brottsligheten på ett sätt med de verktyg och hjälpmedel som finns inom den ramen. Där kommer inte den uniformerade lokalpolisen att kunna verka. De insatser som den uniformerade polisen kan göra måste i särskild ordning detekteras. Sedan får man se i konkreta ärenden hur man kan komplettera varandra.

I handlingsplanen slår man också fast arbetsordningar där arbetsuppgifter läggs på operativa enheter som bara finns på papperet utan tänkt personal. Man kan också se i flera rapporter, handlingsplaner och ”goda exempel” hur man felaktigt hyllar och krediterar verkliga och påhittade effekter, uppkomna genom organisationen till en myndighet. Kan inte se annat än allt detta är en väl uttänkt strategi för att värja sig mot kritik och fullfölja denna sektliknande vandring mot den totala kollapsen.

För varje dag som går, står det än klarare att detta politiska experiment kommer att totalhaverera. Frågan är alltså inte om utan när. Det står också klart att denna reform är gjord av politiker, för politiker och för att främja politisk populism. Det har mycket lite att göra med att försöka få tillbaka en kompetent och professionell poliskår som efter snart tjugo års misär, kan börja leverera polisverksamhet. Vill här citera en redan tillsatt högre chef; ”dessa stolligheter är av så djupgående och svår karaktär, att det kan liknas vid en osläckbar skogsbrand. Man får låta det brinna ner och man får under tiden rädda det som räddas kan. När elden sedan slocknat får man leta upp de små plättar av liv som kan finnas kvar och börja bygga upp det hela därifrån”. En avgörande betydelse för att dessa stolligheter har kunnat genomföras, har de tjänstemän från departement och gamla RPS, tillsammans med en hoper ivriga och lojala högre polischefer, som stått vid politikernas sida. Dessa ”ja-sägare” som gjorde sig fina karriärer på närpolisreformen och nu genom omorganisationen.

Nej, Dan Eliasson, det här duger inte. Du är helt fel ute och du bär det yttersta ansvaret för farkosten svensk polis. Den farkost du är på god väg att styra rakt ut mot stupet. Det är uppenbart att du har/har haft dåliga rådgivare. Du måste också backa tillbaka med din arroganta stil när det gäller att frälsa nya ”sektmedlemmar”. Det duger heller inte att fjärma dig från och skyla över kritiken genom att som en estradör springa omkring på en scen vid olika stormöten och orera löften, löften, löften, ord, ord, ord. Var finns täckningen i det du säger. Som en kollega så träffande kommenterade till dig, när han lyssnade på dig i Sundsvall. ”Ja prata det kan du ju verkligen göra, så till den grad att jag är helt övertygad om att du skulle kunna sälja fågelfrön till alla som har ett gökur”. Det är nog tyvärr precis det du just nu håller på att göra, sälja fågelfrön eller snö till eskimåerna. Det håller heller inte att sitta i radion och raljera över svensk polis fram till 1 januari 2015. Du saknar uppenbarligen egen historia visavi polisverksamheten. Det var inte Kling och Klang som satt inne på polisstationerna och kliade sig i huvudet och funderade vad de skulle göra fram till 1 januari 2015. Denna nidbild du förmedlar kränker i alla fall mig. I den delen är din framtoning alldeles för arrogant för min smak och det skulle vara klädsamt om du blev lite mer ödmjuk över den kritik som finns mot hela denna omorganisation. I min värld är du en yrkespolitiker som inte vet ett smack om den bransch du leder. Du är tillsatt av yrkespolitiker för att driva igenom populistiska politiska beslut. Inte för att med kunskap och kompetens leda och utveckla en komplex profession till att nå bättre resultat. Detta förfarande har vi varit med om tidigare, också med socialdemokrater vid makten. Detta är inget vi är betjänta av och det imponerar inte ett dugg på mig.

Dessutom blir man minst sagt förvånad när Dan Eliasson på fullt allvar försöker övertyga ett antal chefer om att de sitter på en guldgruva. Det behövs inga ytterligare tillskott i den polisiära budgeten. Förutom alla positiva verksamhetseffekter så kommer det också att falla ner miljoner i pengar från himlen till följd av omorganisationen. Det är bara det att cheferna inte har förstått det själva än, utan än så länge bara Messias själv. Dan E är verkligen pojken med guldbyxorna i dubbel bemärkelse.

Vad tror då Dan E att vi inom svensk polis ägnat oss åt de senaste femton, tjugo åren? Jo, vi har slitit och brottats med att upprätthålla en något så när anständig polisverksamhet till följd av den härdsmälta närpolisreformen och dess chefer skapade. Huvuddragen i den reformen var att polisverksamheten skulle bedrivas i lokalsamhället närmare medborgarna. En närmare dialog med medborgarna ute i de utsatta områdena skulle skapa bättre förutsättningar för trygghet, brottsförebyggande och lagföring av kriminella. Tonvikten i budskapet låg dock på det brottsförebyggande arbetet. Verksamheten skulle bedrivas så nära och i sådan symbios med medborgarna att man till och med byggde polisstationer i de utsatta områdena och satsade hundratals miljoner på detta. Dessa stationer befolkade man med chefer, biträdande chefer, uniformerade poliser och utredningspoliser. Bara i Örebros centrala delar hade man tre närpolisstationer utöver stora polishuset. Jag kan bara konstatera efter att ha följt Dan E:s agiterande för omorganisationen, att han kan inte ha en aning om närpolisreformen och dess effekter på svensk polis.

Känns konceptet igen? Ja, självklart omorganisationen till en myndighet. Närpolisreformen 3.0. Det är helt ofattbart att politiker, höga polischefer, kommunala företrädare etc går på samma mina en gång till och låter detta spektakel genomföras. Det pris svensk polis fick betala, förutom stora ekonomiska avbräck, var bl a att all kriminalpolisverksamhet i stort sett raderades ut. Genom utraderandet av krim började naturligtvis hela utredningsverksamheten krackelera ner till den misär vi har idag. Uniformerade konstaplar konverterades över en natt till att bli universalpoliser, vilket gjorde att IG-verksamheten långsamt började urholkas. Alla såg vart håll det barkade. Alla utom de ”frälsta” cheferna, som fortsatte att sjunga närpolisens lov i sin iver att vara lojala och få göra karriär. ”Det blir toppen bara det får sätta sig. Det kommer att ta ett par år, sedan kan vi skörda frukterna. Det är bara det att ni fotfolk inte kan tänka helhet, ni har inte hela bilden. Det kommer att vara lite stökigt i början men det går över till det bättre”. Hoppsan……”kommer att vara lite stökigt i början”. Var har jag nyligen hört detta och av vem???

Hur som helst..efter ett antal år insåg till slut också de mest rättrogna cheferna att loppet var kört. Närpolisarbetet ute i de utsatta områdena gav ingen effekt. Annan verksamhet blev så kraftigt lidande i utbyte av i stort sett ingenting. Vips så fanns inga mer poliser ute i områdena. Dyra polisstationer avvecklades. De gigantiska skador som detta experiment orsakade svensk polis, lider vi av än idag. Däri ligger den övervägande del av de problem vi har idag inom polisen. Alltså inte att det var 21 myndigheter som det påstås drog åt olika håll. I och för sig var ju detta sunt. Vi hade verksamheter och strukturer som var skräddarsydda för varje myndighets unika behov. Problemet var att närpolistänket överskuggade allt arbete på ett negativt sätt. Så någon önskan eller behov av en polismyndighet har aldrig funnits generellt inom svensk polis. Detta är endast en önskan från politiker för att få till stånd ett mera sofistikerat ekonomiskt styrsystem och kontroll/ övervaknings möjligheter. Återigen en dogm och myt som upphöjts till sanning.

Man blir minst sagt konfunderad när man idag ser alla de chefer, som var med och konstaterade att närpolisverksamheten var en enda stor flopp, återigen sätta sig i samma sjöodugliga båt. Chefer som kompromisslöst och omdömeslöst knyter röda halsdukar kring sina huvuden, ropar ”bansaj” och handlöst slänger sig själva och hela Polissverige ner i samma träskmarker som tidigare. Nya enmyndighetskonceptet bygger till fullo på närpolisreformen. Men nu inom versionen 3.0.

Det vi behöver göra är att skapa förutsättningar till en återgång till våra egentliga arbetsuppgifter. Det är vad allmänheten i grund och botten önskar och har rätt att kräva. Vi måste klara av de två stora kärnverksamhetsgrenarna. Ordningspolisverksamheten och kriminalpolisverksamheten. Om dessa delar fungerar och vi kan leverera, ökar förtroendet för svensk polis markant. Tryggheten bland medborgarna som vistas på gator och torg och i brottsutsatta bostadsområden skulle också öka kraftigt. Det behöver inte vara svårare än så, att vi helt enkelt sköter det vi är satt att göra. Men för detta krävs nya ledare som kan stå upp för sin profession och delge politiker och allmänhet sanningar och inte politiskt korrekta floskler. Ledare som inte kryper ihop bakom politikers och höga tjänstemäns ryggar i rädsla för att vara obekväma och illojala. Vi måste använda våran kunskap, kompetens och erfarenhet när det gäller att föra fram hur vi skall sköta våran verksamhet och komma till rätta med kriminaliteten i samhället. Inte sätta upp fingret och känna vart håll det blåser.

Sanningen är den att personalstaten inom svensk polis idag inte är tillräcklig för att sköta IG-verksamheten på ett för allmänheten och personalen tillfredsställande sätt. Den personalstat vi har idag är inte heller tillräcklig för att säkerställa en kvalificerad och professionell utredningsverksamhet som skulle kunna leda till ökad produktivitet och lagföring. I vart fall inte inom polisområde Örebro. Så enkelt är det. Detta är två tydliga sanningar. Då är det heller inte så svårt att räkna ut att det inte finns förutsättningar idag till annat än att bedriva verksamhet inom de två kärnverksamheterna. Alla försök till bortförklaringar av dessa fakta torde vara kvalificerat skitprat. Vi har inte resurser till att vara motorer i hundratals sociala projekt. 

Vill avsluta med att åskådliggöra hur stark tron är bland ”de frälsta” vad gäller medborgarsamarbetet och medborgarlöftena. En fd närpolischef, som numera upphöjts till centralt införandeansvarig av medborgarlöften uttalar följande vid en intervju på intrapolis.

”På sikt hoppas och tror jag att vi på det här sättet ska kunna ta oss an betydligt mer komplexa problembilder såsom den lokala ungdomsarbetslösheten och dess effekter”. Han avslutar dock med att konstatera ”men nu i början är det klokt att välja enklare problemlösningar”. 

Jo jo, snacka om att tänka utanför boxen. Det finns tydligen inga gränser för den nya polismyndigheten. Och vilken tilltro till den nya myndighetens möjligheter att i framtiden lösa komplicerade samhällsproblem.

Att tillhöra begåvningsreserven.

Skriver ett kort blogginlägg efter att under helgen tagit del av ganska många uttalanden o intervjuer med Rikspolischef Dan Eliasson och andra högre polischefer. Blir bara förvirrad o förbannad. Vart är vi på väg? Vad är det för krafter som styr? Kan konstatera att vi står helt utan ledning just nu.

Vi har en del gemensamt du och jag Dan Eliasson. Vi har trampat samma gator, tagit del av samma sociala företeelser och strukturer under vår tidiga uppväxt i Hedemora. Många ting som säkerligen hos oss båda idag, framkallar många sköna nostalgikickar när vi besöker våran ”uppväxtstad”. Vi har vuxit upp med Tonkällan, DalaRock etc. Spelat i olika band. Dock har våra vägar aldrig rent faktiskt korsats. Jag, några år äldre än du. Jag kom som ung polis till Avesta/Hedemora från Västkusten i slutet av 70-talet, när du filade som bäst på dina rebelliska punklåtar. (”Knulla i Bankok” bl a). Vi har också säkert en hel del gemensamma bekanta från den tiden. Men där slutar nog också vår lilla symbios.

Nu har du med buller och bång, bildligt talat, med stora klumpiga politiska kliv, klampat rakt in i min profession,  med en ryggsäck full av dogmatiska och populistiska ”sanningar” som du så tydligt försöker implementera hos mig och mina kollegor. Det är bara det, att du gör inget genuint trovärdigt intryck av att veta vad du pratar om. Det förefaller som, att det faktum att du inte har någon kunskapsteoretisk erfarenhet om svensk polis att falla tillbaka på, just nu spelar dig ett pinsamt spratt. Den första fråga jag har till dig är; Vem/vilka är det som serverat dig alla dogmatiska floskler och myter om polisens tillkortakommanden och universallösningar till förbättringar? Var finns den konsekvensanalys och forskning som ger vetenskapligt stöd till vinsterna med en polismyndighet med tonvikt av alla brottsbekämpning inom ramen för lokalsamhället? Eftersom jag inte förväntar mig något svar på dessa frågor, fortsätter jag med att konstatera vissa intressanta företeelser och iakttagelser, vad gäller den retorik som du och andra högre chefer använder er av i arbetet av att implementera kärnan i den nya myndighetens olika populistiska ”mantran”. Kort sagt, jag går inte på detta!!

Det synes vara en yrkesmässig fåfänga som driver denna dårskap framåt och ger luft åt karriärsugna ”chefer”. Nygamla redan frälsta chefer, som ivrigt påhejade av dogmatiska högre ledare och politiker tas som gisslan i arbetet med att genomföra missionen med den ”högre sanningen”, som endast de utvalda cheferna har förstått.

Jag blir både rädd och förbannad när jag ser uttalande efter uttalande. Filmklipp efter filmklipp. Intervju efter intervju. Löften hit och dit om än det ena än det andra. Och det mesta saknar all verklighetsförankring och bygger bara i stort på kvalificerat svammel. Den sammanlagda analysen av all denna retorik från Rikspolischefens (RPC) sida, kan bara bli att det just nu pågår en ”hjärntvätt” av redan frälsta ja-sägare, som kan liknas av uppbyggnad av en sektliknande pyramid, där toppen ockuperas av en enda styrande ledare. En ledare som besitter ett mandat av makt som aldrig tidigare skådats inom svensk polis. Smicker och konstlad ödmjukhet i umgänget av de ”upplysta” (cheferna), varvas på ett förslaget sätt med medvetandegörandet av den för karriären så förödande piskan, ansvarsutkrävandet.

Det som övergår mitt förstånd är det faktum att hela den samlade ”riktiga” professionen inom svensk polis är helt överens om att den närpolisreform som infördes under 1990-talet inte levererade det man förväntade sig. Istället bidrog den reformen till kaos. Kriminalpolisverksamheten (utredningsverksamheten) förstördes med stora negativa konsekvenser för resultaten. Alla de parametrar som säkerställde kärnverksamheterna sattes ur spel. Ordningspolisverksamheten (IG-verksamheten) fungerade inte tillfredsställande heller. Kort sagt hela näpo-reformen bidrog till en gigantisk kontraproduktiv härdsmälta för svensk polis. Detta till trots, ställer sig nu samma ”flaggviftare” som gjort avbön en gång vad gäller näpo-reformens misslyckande, längs fram i ledet och hyllar denna polisreform som inte är annat än näpo-reformen 3.0. Detta har jag kommenterat i tidigare bloggar, där jag kritiserat att dessa individer återigen fått förtroendet att bli chefer. Alltså, de som redan en gång tidigare mot bättre vetande kört svensk polis i botten.

Jag skall hålla detta inlägg väldigt kort. Återkommer senare (var så säkra), med konkreta analyser av framför allt utredningsverksamheten och dess förväntade resultat i den nya organisationen. Allt baserat på myter kring olika ”goda företeelser” som exempelvis PNU, underrättelsebaserad utredningsverksamhet etc. Där finns många myter om utredningsverksamhet som gjorts till sanningar av dogmatiska politiker och höga chefer inom svensk polis.

Skall avsluta med att göra några reflektioner kring rubriken på detta inlägg. ”Att tillhöra begåvningsreserven”. Som jag antytt har jag, med stor entusiasm,  försökt att följa med och ta del av allt som sägs och förs fram vad gäller implementeringen av reformen till en enda polismyndighet. I särskild ordning har jag med viss munterhet också tagit del av så många av RPC:s uttalanden/framträdanden som jag har kunnat. Det som slagit mig efter att gång efter annan tagit del av RPC:s föredrag är att jag uppenbarligen tillhör svensk polis begåvningsreserv. Jag tillhör tydligen inte de upplysta som sett och tagit till sig sanningens ljus vad beträffar den nya reformens förträfflighet. RPC har nogsamt förklarat för de ”upplysta” (de redan frälsta särskilt uttagna cheferna), att de måste ha tålamod med de mindre begåvade själarna i organisationen och försöka så gott det går att hantera dessa. (De som sitter inne på poliskontoren och ”kliar sig i huvudet som Kling o Klang”). Ty de utgöra en i särskild ordning skara av förtappade själar som inte besitter samma begåvning som de som kommit mycket längre och uppenbarligen fattat förträffligheten med den nya organisationen. (De utsedda cheferna). Kommer osökt att tänka på retoriken från en karismatisk ledare vid namn Ulf Ekman.

Då vill jag bara förklara att jag har givit 40 år till denna organisation. (Känns så j…a skönt att inte behöva krypa och säkerställa någon utopisk framtida karriär). Därför kravlar jag mig återigen upp på barrikaden, framför allt för att slåss på allmänhetens sida och för att manifestera min egen professionalism när det gäller att bedriva relevant och produktiv polisverksamhet. Men även för att slåss för alla poliser i organisationen som vilseförs och hanteras som ettor och nollor, utan respekt. Ordningspoliser såväl som kriminalpoliser. Till genomförandet och innehållet i den nya reformen; F… y..!!!!!

Befria kriminalpolisverksamheten från polismyndigheten

Varför kan ingen svara på de många frågor som finns runt den nya organisationsmodell som just nu håller på att implementeras i polisorganisationen. Alla vi poliser som varje dag jobbar i vardagen med de tillkortakommanden och kontraproduktiva brister som organisationen visar upp, får titt som tätt ta del av det ena hurtfriska reportaget efter det andra om hur bra allt kommer att bli. Vi är många som är innerligt trötta på dessa väl inövade mantra, som så käckt torgförs dagligen i våra interna informationskanaler. Vad värre är att man torgför också dessa osanningar offentligt också och vilseleder därigenom både politiker och allmänhet. Företrädare/chefer som slår fast sanningar som inte finns. Man torgför ”fakta” som inte finns varken framforskat eller analyserat. Man hänvisar till luddiga projekt och uttalanden, som allt som oftast vilar på en slags låtsasvetenskaplig grund. Det är f n ca sju av tio polisanställda som inte är positiva till denna gigantiska omorganisation, som med all önskvärd tydlighet är ett hafsverk från börja till slut.

Den svenska polisen måste vara unik i så motto att man konstant och ofta över en natt, fundamentalt ändrar åsikt och inriktning om vad som krävs för att leverera en rättssäker och effektiv polisverksamhet. Det är också minst sagt häpnadsväckande, hur en så viktig verksamhet, år ut och år in, tillåts vara slav under organisationsstrukturer som mest kan liknas vid en dysfunktionell experimentverkstad. Det som är mest häpnadsväckande är inte att organisationen i sig ändrar inriktning, utan fenomenet högre chefer, politiker och ”sakkunniga” på departement etc, som uppenbarligen i sina hjärnor har en uppsjö av ”kretskort”, vilka i en hiskelig fart kan bytas ut för att svara upp mot det som för dagen är politiskt korrekt och gångbart. Detta fenomen som har prägeln av ett inavelssyndrom, är den största bidragande orsaken till den svenska polisens totala kollaps.

Jag tror inte på den organisationsmodell som nu skall införas. Modellen är för den delen heller inte framtagen av någon/några med genuin förankring i den polisiära kärnverksamheten. Redan när jag för flera år sedan blev intervjuad av representanter för den konsultfirma som tagit fram den här organisationsmodellen, tänkte jag; ”herre gud, var skall detta sluta”. Vara från en annan planet fick plötsligt ett par ansikten. Där fanns ingen känsla eller kunskap om polisverksamhet. Jag förstår inte varför polisen hela tiden skall sälja bort sin profession och nedlåta sig i självspäkelse, i den bemärkelsen att kapitulera och torgföra att vi inte är kunniga nog att utföra vårt jobb.

De som ytterst skall leda har heller inget grundmurat förtroende hos i vart fall de som i vardagen ändå skall se till att vi fortfarande kan visa upp någon form av respektabel polisverksamhet. Vi har mycket stora problem med stora delar av polisverksamheten. Vi klarar inte av att sköta utredningsverksamheten, den som i dagligt tal borde kallas kriminalpolisverksamheten. Vi klarar inte av IG-verksamheten på ett respektabelt sätt, för vare sig personalen eller allmänheten. Vi har knappt radiobilar att skicka när det bränner till i lägenheter, på gator och torg eller vid olyckor etc. De poliser som jobbar med kärnverksamheten får varje dag slita häcken av sig, framför allt utryckningspoliser men också såklart utredare. Jag blir uppriktigt sorgsen över vetskapen om vilka villkor IG-poliser tvingas arbeta idag. I vart fall i Örebro. Det är rent bedrövligt. Har en son, en dotter och en svärson som jobbar som IG-poliser, så jag vet…..
Allt för att ett antal makthungriga byråkrater och högre polischefer skall kunna få fortsätta att leka experimentverkstad med svensk polis och torgföra och manifestera olika låtsasvetenskaper som saknar all grund i verkligheten.

Hälften av alla poliser i organisationen skall nu ägna sig åt någon slags uppsökande social verksamhet, där man i symbios med medborgarna skall inventera bekymmer och oro, för att sedan genom löften etc., stilla medborgarnas behov. I förlängningen av detta skall inga grova brottsgrupperingar bildas eller kriminell rekrytering ske. Vittnen skall strömma till och se till att brott kommer att klaras upp. Det är inget annat än hyckleri. Kriminaliteten, sociala oron och allmänhetens förtroende för rättsväsendet är mer komplex än så. Man sätter fokus på ”brottsförebyggande” arbete. Vi har inte råd med detta, kära politiker och höga polischefer. Den stat vi har för närvarande räcker inte till som det ser ut i dag, att upprätthålla ordning och säkerhet på gator och torg. Vi räcker inte till för att utreda alla anmälningar från drabbade medborgare som idag ligger i ostrukturerade gigantiska högar och ruttnar.

Man har till och med ändrat i nomenklaturen och kallar lokalpolisområdesverksamheten för brottsförebyggande enheter. Var finns mervärdet i detta? Var finns de gedigna utvärderingarna och konsekvensbeskrivningarna kring detta?
Visst, vi måste hela tiden utvecklas. Satsa på olika samverkansformer med alla aktörer och myndigheter i samhället. Det är inget konstigt med det. Men vi måste göra detta genom rätt strukturer. Vi måste fokusera på vår kärnverksamhet. Inte fara iväg ut i periferin och ta på oss roller som vi inte klarar av, inte orkar fullfölja och som inte tillför verksamheten eller tryggheten i samhället någonting.

När det gäller att utöka och förbättra vår förmåga att klara upp flera brott eller bidra till det brottsförebyggande arbetet och arbetet med att skapa bättre trygghet för allmänheten i det offentliga rummet, gör vi det bäst genom att reformera två huvudfundament i vår verksamhet.
Det första fundamentet är en relevant tilltagen numerär uniformerade poliser och spaningspoliser ute i det offentliga rummet dygnet runt. Dessa skall ha förmågan att slå till med kraft och effektivitet mot den lilla minoritet som ställer till ett helvete för den stora majoritet som ändå sköter sig. Det här benet av kärnverksamheten skall avbryta brotten och/eller gripa gärningsmännen så att de kan bli tillgängliga för utredning, lagföring och straff.

Det andra fundamentet är kriminalpolisverksamheten. Den krävs för att ordentliga och professionella utredningar genomförs, vilket är en förutsättning för att brottslingar kan lagföras och låsas in. Den verksamheten är just nu i det närmaste helt utraderad, med början för 15 – 20 år sedan. Det enda som fortfarande generellt sett fungerar bra, är utredningarna av de riktigt grova brotten som mord, dråp, grova våldtäkter, grova utpressningar etc. Anledningen till detta är att de sista spillrorna från den genuina kriminalpolisverksamheten döljer sig i dessa dunkla vrår inom polismyndigheterna, dit dessa ärenden fortfarande förpassas.

Om dessa två fundament fungerade skulle det vara det absolut bästa bidraget till högkvalitativt brottsförebyggande arbete och trygghetsskapande i det offentliga rummet. Just detta resonemang delas också av forskare från BRÅ, vilka inte tycker att polisen skall lämna sina fundament i kärnverksamheten, utan anser att polisen skall verka brottsförebyggande inom ramen för dessa fundament. Tyvärr är det så att det redan gått alldeles för långt vad gäller destruktionen av kriminalpolisverksamheten. Där finns inte någon återvändo.

Det är just avsaknad av relevanta organisatoriska strukturer och oförmåga bland högre chefer att ta tillvara kompetens o erfarenhet, när det gäller utredningsverksamheten, samt brist på kompetens kring verksamhetens behov och dynamik, som är orsaken till polisens dåliga statistik vad gäller uppklarning av brott. I stället hemfaller man åt en uppsjö av hemsnickrade politiskt korrekta lösningar och låter sig påverkas av en mängd låtsasvetenskaper etc.
Så frågan blir ju, om lösningen på problemen med avsaknaden av de två obligatoriska fundamenten löses med omorganisation till en polismyndighet. Halalkorvsgrillande poliser i stenutbytarprojekt med stenkastande kriminella, poliser som delar ut dumlekolor till pensionärer och andra oroliga medborgare i samband med upprättande av medborgarlöften. Löften som exempelvis handlar om att med kraft jaga mopedåkande ungdomar. Vilket j-la kvalificerat trams. Är detta lösningen? Självklart inte.

Det komiska i sammanhanget är att just detta koncept har ju faktiskt prövats sedan mitten av 90-talet (närpolisreformen) och befunnits kontraproduktivt. Och det mest häpnadsväckande är att man nu vill ”smyga” in samma koncept i en ännu större omfattning, men med andra benämningar.

Den här omorganisationen och resonemanget bland högre chefer kring själva omorganisationen, visar med all önskvärd tydlighet, att detta måste nog tyvärr betraktas som spiken i kistan för att låta polismyndigheten fortsatt ta ansvar för brottsutredningar överhuvudtaget. Vi är många, främst kriminalpoliser, över hela Sverige som har haft den uppfattningen i flera år, att detta inte fungerar längre. Polismyndigheten har inte den kompetensen, bland de chefer som ytterst skall ansvara för utredningsverksamheten, som krävs för att skapa strukturer och former som gör att en relevant kriminalpolisverksamhet kan bedrivas. Kriminalpolisverksamheten kommer inte att kunna utvecklas eller ens verka inom polismyndigheten, när den skall konkurera med den ”brottsförebyggande”/ingripande verksamheten, inom ramen för intentionerna i den nya myndigheten.
Det finns bara en lösning för att rekonstruera produktiviteten vad gäller kriminalpolisverksamheten. Tillika att åter säkerställa rättssäkerheten och återfå allmänhetens förtroende avseende utredningsverksamhet.

Lyft ut kriminalpolisverksamheten ur polismyndigheten och tillför hela den delen till åklagarmyndigheten. Först då kan vi få en högkvalitativ utredningsverksamhet. Ända sedan närpolisreformen fick fäste har polisen straffat ut sig vad gäller kriminalpolisverksamheten. Kompetensen och strukturer inom utredningsverksamheten/kriminalpolisverksamheten har bara utarmats mer och mer inom närpolisverksamheten, för att nu sedan några år ligga helt på botten. Allt beroende på oförmåga och inkompetens hos de som lett verksamheten på myndighetsnivå. Tyvärr finns dessa individer kvar på i stort samma poster i den nya organsisationen.
Därför ser jag fram emot att en större lobbyverksamhet sätts igång inom en snar framtid om nästa stora reform, nämligen att befria utredningsverksamheten från polismyndigheten.

(För övrigt är det snart bara tre månader kvar till att jag ”firar” 40 år som polis. 16 år som IG-polis och 24 år som ”krimmare”)

Vems ärende går polisförbundet?

Idag har jag fått uppleva något mycket märkligt. Svenska Polisförbundet centralt, har bannlyst och svartlistat mig, för att jag torgfört kritik och ifrågasättande, mot både den nya organisationen och många av de nu utsedda cheferna.
Polisförbundets maktutövning i frågan och svartmålningen av mig, fick till följd att jag var tvungen att avstå deltagande i ett event, som jag för flera månader sedan bjudits in till av chefsföreningen.
Mitt ”brott” är att jag torgfört det som jag själv och en mängd poliser runt om i landet känner och tycker. Innan jag redogör för bakgrunden till innehållet i ett av mina blogginlägg, som skall erkännas är mycket hårt och provokativt skrivet, vill jag förklara några centrala uttryck i mitt blogginlägg.

Psykopatisk eller person med psykopatiska drag; skall inte förväxlas med psykopat eller person som diagnostiserats lida av sjukdomen psykopati.
De flesta människor besitter någon eller några psykopatiska drag vad gäller sin personlighet. Forskningen visar också att chefer många gånger besitter fler psykopatiska drag än andra. Problemet är nämligen att personer med vissa psykopatiska drag ofta har egenskaper som är eftersökta när företag, organisationer etc letar efter chefsämnen.
Forskningen på området visar att 2-3 av 100 personer kan betraktas som psykopat eller lida av sjukdomen psykopati. Detta innebär att ett betydligt större antal besitter fler eller färre antal psykopatiska drag, utan att för den skull diagnostiseras som psykopat eller lida av psykopati. Rent statistiskt skulle alltså en arbetsplats med 500 personer inhysa 10-15 ”fullblodspsykopater” och ytterligare ett antal personer med större antal psykopatiska drag. Forskningen slår också fast att cheferna är överrepresenterade eftersom psykopater och personer med klart uttalade psykopatiska drag, ständigt strävar uppåt i hierarkin inom en organisation just för att få vara chefer och få bestämma.

Dysfunktionell; översätts enklast ”icke fungerande”.

Charlatan; genom att lura andra, tillägna sig själv, sitt arbete, sin egendom etc högre värde än de äger.

Nyttig idiot; en person som är lydig och gör exakt vad man sagt åt honom/henne, utan att reflektera över konsekvenserna av sina handlingar. Nyttiga idioter kan inte ta ansvar på ett intellektuellt korrekt sätt utan tror att ”ta ansvar” innebär att följa politiskt korrekta order.

I samband med ”avslöjandet” av Malmöpolisens hemliga register över romer, valde jag att gå ut och kraftfullt kritisera rikspolischefens och justitieministerns stora svek mot svensk polis i allmänhet och Malmöpolisens i synnerhet. De detaljerna behövs inte närmare förklaras, men uppenbarligen var jag den enda polisen som ”vågade” kritisera och dessutom var jag en polis från någorlunda gräsrotsnivå.

Omedelbart började en hel del sympatier från poliser o allmänhet runt om i landet strömma in och det handlade initialt om själva sakfrågan om det nu berömda romregistret. Dock utvecklades ganska snart det hela till att handla om det förtryck, som poliser kände att de arbetade under över hela landet och som gjorde att ingen vågade ifrågasätta och kritisera. Gjorde man detta blev man straffad och allt skedde oftast med fackets goda minne. Jag formligen bombaderades av brev, mail och telefonsamtal. Det var precis som att öppna en dammlucka. Det blev ganska snart historier och ”biktningar” från flera hundra poliser från precis hela landet, från Kiruna i norr till Ystad i söder. Jag kände att jag blev någon slags receptor för hela Sveriges polisers frustration. Det var allt från nybakade poliser till äldre poliser. Även förhållandevis höga befattningshavare på RPS och en polismästare.

Så gott som samtliga lämnade berättelser på samma tema. De uttryckte sin frustration över att vara slavar under psykopatiska chefer som agerade som nyttiga idioter i en slags charlatanliknande struktur. Det blev ett tag för mycket för mig. Det tog mig tre veckor att landa i detta och strukturera upp alla brev, mail och fullproppade telefonsvarare. Nu handlade det inte längre om sympatier för någon som vågat ifrågasätta rpc:s kommentarer till avslöjandet av ett olagligt romregister. Nu handlade det om hur poliser över hela landet upplevde sin arbetsmiljö i det vardagliga arbetet. Avsaknaden av värdegrunden och chefers förtryck i vardagen.

Utan att lämna detaljer kan jag nämna att det handlade om beskrivningar om hur chefer hotat medarbetare med våld när de ifrågasatt och kritiserat. Chefer som härskat via angiverisystem. Medarbetare som hotats att inte få tjänster om man ifrågasatte eller kritiserade. Chefers systematiska manipulerade och åsidosättande av vedertagna regler vid tjänstetillsättningar. Chefers manipulering och lögner om verksamheten och resultat, för att själva hamna i bättre dager. Systematiskt kränkande och mobbande av medarbetare. Påhittad misskötsamhet och godtyckliga anklagelser mot medarbetare som ifrågasatt och kritiserat. Chefer som använt sin makt till att stoppa högkompetent personal i sin karriär osv. osv. osv……på samma tema. Märkligt att detta kommer från precis hela landet. Märkligt också att i stor utsträckning pratar man om att facket vetat om vad som försiggått. Fackliga representanter har verifierat händelserna men inte agerat.

När man har tagit del av så många berättelser och beskrivningar på hur chefer uppträtt, uttalat sig och betett sig blir man minst sagt bedrövad. När jag sedan jämför de beskrivna beteendena kan jag bara konstatera att de klockrent går in på de kriterier som bl a används för diagnostisering av psykopati.

Det framstår ju som helt uppenbart att en dysfunktionell organisation som leds av ett antal dysfunktionella chefer inte kan prestera. Lyckligtvis finns också normala chefer. Alla är naturligtvis inte dysfunktionella. Men skadan åsamkas ända av det antal dysfunktionella psykopatiska chefer som tillåts fortsätta styra och ställa. Detta är också anledningen till att polisen fortfarande är en ”tyst organisation” och låter sig ledas som en skock får in i den nya organisationen.

Allt detta, mina egna iakttagelser och erfarenheter, professor Bo Wennströms bok ”Polisen pusselbiten som inte passar in” och docent Mikaels Björks rapport om utredningsverksamheten i Västra Götaland, ligger till grund för mitt tidigare blogginlägg.

Jag kommer att fortsätta vända mig mot och kraftigt kritisera och ifrågasätta chefer som hela tiden, likt ”Bagdad Bob” försöker rita om verklighetens karta. Allt i syfte att framställa sig själva och verksamheten i en bättre dager än den i själva verket är. Vi kan inte hela tiden fortsätta manipulera och bedra politiker och allmänhet i en så viktig del som polisväsendet vilket är det yttersta verktyget att värna vår demokrati.

Det som är mest bekymmersamt och oerhört förvånande är att Polisförbundet uppenbarligen inte känner till eller märkt av den frustration som finns ute bland polismyndigheterna, om hur arbetet leds och styrs. Lika förvånande är jag över att Polisförbundet går i taket och går i någon slags försvarsställning på andras vägnar när jag torgför dessa saker. Det jag vill är att lyfta upp detta i ljuset och skapa debatt kring dessa frågor som varje dag berör så många.

P Springare