Drygt ett halvår har nu gått sedan den nya polismyndigheten i Sverige sattes i sjön. Inget som kan kopplas till genomförandet har givit effekt ute i organisationen, i vart fall inte inom polisområde Örebro som tillhör region Bergslagen. Istället är det en kaosliknade situation som härskar. Rekordstort antal poliser slutar. En allmän oro sprider sig bland personalen. Det finns till exempel inga chefer utsedda för alla utredningsgrupper inom polisområdet och lokalpolisområdet. Inga chefer är heller utsedda för den uniformerade personalen. Exempelvis finns heller ingen så basal företeelse som en relevant ärendefördelningsplan. Detta trots att ett beslut om ärendefördelningsplan togs i maj 2014. Då var det viktigt att det skulle råda enhetlighet vad gällde ärendefördelningen mellan de olika nivåerna runt om i Sverige. Enhetligheten var en av hörnstenarna vid sammanslagningen till en myndighet sade man då. Detta är för länge sedan historia. Alla regioner vill nu ha sina egna lösningar och planen revideras om och om och om igen. Man har hållit på med denna frågan i över ett halvår nu, utan resultat. Det här med att regionerna vill ha sina egna lösningar kommer vi nog att få se mer av, så redan nu är drömmen om den utopiska enmyndighetslösningen ute på mycket hal is. Vidare kommer det ut ”hemsnickrade” handlingsplaner och rapporter som uppenbarligen i stor omfattning författats av befattningshavare som saknar relevant kunskap i de ämnen som de avhandlar. Det finns många exempel på direktiv och förslag på åtgärder i olika frågor som strider mot gällande rätt. Man slår fast olika dogmer i styrande dokument som saknar relevans i verkligheten. Så här håller det på, punkt efter punkt.

Jag skall ge exempel på en dogm som florerar i det övre chefsskiktet. Polisens Nationella Utredningskoncept (numera utredningsdirektiv) (PNU). PNU kom till i mitten av 2000-talet som en följd av det kaos som slakten av kriminalpolisverksamheten förde med sig. Det är en produkt av tjänstemän som varit helt insnöade på närpolisverksamhet och den uniformerade universalpolisen. Dock tillför inte PNU något som helst mervärde till den stora komplexa utredningsverksamheten/kriminalpolisverksamheten. En av hörnstenarna i PNU var att ”all personal oavsett funktion ska se sig som brottsutredare”. Detta användes som argument för att möta den interna kritiken över åderlåtningen av kompetenta kriminalpoliser inom myndigheterna. Man behövde ett PNU för att kompetensen och kunskaperna vad gäller kriminalpolisverksamhet/utredning höll ju, inom ramen för närpoliseran, på att spolas ut med diskvattnet. Ända sedan PNU såg dagens ljus har högre chefer inom svensk polis hyllat denna produkt och ansett att den är nyckeln till utvecklingen av utredningsverksamheten. Det har blivit politiskt korrekt att hylla PNU. Den som kritiserar PNU är bara besvärlig. Ändå är det ingen som kan redogöra i detalj vad PNU står för och vad innehållet skulle ge för mervärden. Jag har testat flera, både chefer och andra i organisationen, genom att fråga vad som är så bra med PNU. Påfallande många svara i stil med ”vadå det är väl bra, det tycker väl alla” etc.

Man skyller idag utredningsverksamhetens misslyckanden på att svensk polis inte jobbat ordentligt enligt PNU. Man proklamerar till varje polisområde att PNU skall följas, för att vända den nedåtgående spiralen vad gäller utredningsresultaten. Varför bryr sig då den stora massan av utredare inte om PNU? Jo, därför att PNU är en förlegad kontraproduktiv produkt, som kom till då visionen om den universale ”kriminalpolisen”/utredaren fortfarande levde. Det var poliskonstapeln som stod i sin uniform, knappande på sin bärbara dator, uppkopplad mot Pust, i bakluckan på sin målade polisbil kl 19.30 en tisdagskväll och utredde en misshandel. Den visionen är för länge sedan död. Det är en utopi som saknar all förankring i verkligheten. Den uniformerade polisens arbetstid kommer oavkortat att gå åt till att utöva ordningspolisverksamhet på gator och torg i framtiden, om inte den sysslan till fullo skall tas över av bevakningsföretag och ordningsvakter. Vidare kan man kort sammanfatta PNU med att innehålla några relevanta självklarheter för kompetenta utredare, men som inte är något nytt, utan har bara karaktären av att uppfinna hjulet på nytt. Resten är olika myter om framgångsrecept som görs till sanningar. Så Dan Eliasson, skrota PNU omedelbart och kom fram med något som har bäring på svensk polis 2015 när det gäller utredningsverksamhet. PNU är en över 10 år gammal misslyckad tjänstemannaprodukt.

Detta var bara ett exempel av flera besynnerliga koncept och manualer som tagits fram de senaste åren. Den ena mer kontraproduktiv än andra. Man fortsätter nu i samma anda, inom ramen för införandet av den nya organisationen. Bl a har jag tagit del av en handlingsplan mot organiserad och allvarlig brottslighet. I den finns en hel del besynnerligheter. Uppenbarligen saknas relevant kunskap och erfarenhet i ämnet hos författarna. Man har någon slags naiv övertro på att uniformerade lokalpoliser skall i sin vardag jobba effektivt mot den organiserade grova brottsligheten. Bl a anser den ansvarige för handlingsplanen, på fråga, om fördelarna med att polisen jobbar enhetligt mot organiserad brottslighet, att arbetet blir mer effektivt om 20 000 poliser jobbar lika mot samma mål, istället för att angripa det från olika fronter. Detta är ju också en utopi och kommer aldrig att hända. Just att angripa den organiserade brottsligheten från olika fronter inom polisorganisationen är ett måste. Vi måste ha en kriminalpolis som jobbar mot den grova brottsligheten på ett sätt med de verktyg och hjälpmedel som finns inom den ramen. Där kommer inte den uniformerade lokalpolisen att kunna verka. De insatser som den uniformerade polisen kan göra måste i särskild ordning detekteras. Sedan får man se i konkreta ärenden hur man kan komplettera varandra.

I handlingsplanen slår man också fast arbetsordningar där arbetsuppgifter läggs på operativa enheter som bara finns på papperet utan tänkt personal. Man kan också se i flera rapporter, handlingsplaner och ”goda exempel” hur man felaktigt hyllar och krediterar verkliga och påhittade effekter, uppkomna genom organisationen till en myndighet. Kan inte se annat än allt detta är en väl uttänkt strategi för att värja sig mot kritik och fullfölja denna sektliknande vandring mot den totala kollapsen.

För varje dag som går, står det än klarare att detta politiska experiment kommer att totalhaverera. Frågan är alltså inte om utan när. Det står också klart att denna reform är gjord av politiker, för politiker och för att främja politisk populism. Det har mycket lite att göra med att försöka få tillbaka en kompetent och professionell poliskår som efter snart tjugo års misär, kan börja leverera polisverksamhet. Vill här citera en redan tillsatt högre chef; ”dessa stolligheter är av så djupgående och svår karaktär, att det kan liknas vid en osläckbar skogsbrand. Man får låta det brinna ner och man får under tiden rädda det som räddas kan. När elden sedan slocknat får man leta upp de små plättar av liv som kan finnas kvar och börja bygga upp det hela därifrån”. En avgörande betydelse för att dessa stolligheter har kunnat genomföras, har de tjänstemän från departement och gamla RPS, tillsammans med en hoper ivriga och lojala högre polischefer, som stått vid politikernas sida. Dessa ”ja-sägare” som gjorde sig fina karriärer på närpolisreformen och nu genom omorganisationen.

Nej, Dan Eliasson, det här duger inte. Du är helt fel ute och du bär det yttersta ansvaret för farkosten svensk polis. Den farkost du är på god väg att styra rakt ut mot stupet. Det är uppenbart att du har/har haft dåliga rådgivare. Du måste också backa tillbaka med din arroganta stil när det gäller att frälsa nya ”sektmedlemmar”. Det duger heller inte att fjärma dig från och skyla över kritiken genom att som en estradör springa omkring på en scen vid olika stormöten och orera löften, löften, löften, ord, ord, ord. Var finns täckningen i det du säger. Som en kollega så träffande kommenterade till dig, när han lyssnade på dig i Sundsvall. ”Ja prata det kan du ju verkligen göra, så till den grad att jag är helt övertygad om att du skulle kunna sälja fågelfrön till alla som har ett gökur”. Det är nog tyvärr precis det du just nu håller på att göra, sälja fågelfrön eller snö till eskimåerna. Det håller heller inte att sitta i radion och raljera över svensk polis fram till 1 januari 2015. Du saknar uppenbarligen egen historia visavi polisverksamheten. Det var inte Kling och Klang som satt inne på polisstationerna och kliade sig i huvudet och funderade vad de skulle göra fram till 1 januari 2015. Denna nidbild du förmedlar kränker i alla fall mig. I den delen är din framtoning alldeles för arrogant för min smak och det skulle vara klädsamt om du blev lite mer ödmjuk över den kritik som finns mot hela denna omorganisation. I min värld är du en yrkespolitiker som inte vet ett smack om den bransch du leder. Du är tillsatt av yrkespolitiker för att driva igenom populistiska politiska beslut. Inte för att med kunskap och kompetens leda och utveckla en komplex profession till att nå bättre resultat. Detta förfarande har vi varit med om tidigare, också med socialdemokrater vid makten. Detta är inget vi är betjänta av och det imponerar inte ett dugg på mig.

Dessutom blir man minst sagt förvånad när Dan Eliasson på fullt allvar försöker övertyga ett antal chefer om att de sitter på en guldgruva. Det behövs inga ytterligare tillskott i den polisiära budgeten. Förutom alla positiva verksamhetseffekter så kommer det också att falla ner miljoner i pengar från himlen till följd av omorganisationen. Det är bara det att cheferna inte har förstått det själva än, utan än så länge bara Messias själv. Dan E är verkligen pojken med guldbyxorna i dubbel bemärkelse.

Vad tror då Dan E att vi inom svensk polis ägnat oss åt de senaste femton, tjugo åren? Jo, vi har slitit och brottats med att upprätthålla en något så när anständig polisverksamhet till följd av den härdsmälta närpolisreformen och dess chefer skapade. Huvuddragen i den reformen var att polisverksamheten skulle bedrivas i lokalsamhället närmare medborgarna. En närmare dialog med medborgarna ute i de utsatta områdena skulle skapa bättre förutsättningar för trygghet, brottsförebyggande och lagföring av kriminella. Tonvikten i budskapet låg dock på det brottsförebyggande arbetet. Verksamheten skulle bedrivas så nära och i sådan symbios med medborgarna att man till och med byggde polisstationer i de utsatta områdena och satsade hundratals miljoner på detta. Dessa stationer befolkade man med chefer, biträdande chefer, uniformerade poliser och utredningspoliser. Bara i Örebros centrala delar hade man tre närpolisstationer utöver stora polishuset. Jag kan bara konstatera efter att ha följt Dan E:s agiterande för omorganisationen, att han kan inte ha en aning om närpolisreformen och dess effekter på svensk polis.

Känns konceptet igen? Ja, självklart omorganisationen till en myndighet. Närpolisreformen 3.0. Det är helt ofattbart att politiker, höga polischefer, kommunala företrädare etc går på samma mina en gång till och låter detta spektakel genomföras. Det pris svensk polis fick betala, förutom stora ekonomiska avbräck, var bl a att all kriminalpolisverksamhet i stort sett raderades ut. Genom utraderandet av krim började naturligtvis hela utredningsverksamheten krackelera ner till den misär vi har idag. Uniformerade konstaplar konverterades över en natt till att bli universalpoliser, vilket gjorde att IG-verksamheten långsamt började urholkas. Alla såg vart håll det barkade. Alla utom de ”frälsta” cheferna, som fortsatte att sjunga närpolisens lov i sin iver att vara lojala och få göra karriär. ”Det blir toppen bara det får sätta sig. Det kommer att ta ett par år, sedan kan vi skörda frukterna. Det är bara det att ni fotfolk inte kan tänka helhet, ni har inte hela bilden. Det kommer att vara lite stökigt i början men det går över till det bättre”. Hoppsan……”kommer att vara lite stökigt i början”. Var har jag nyligen hört detta och av vem???

Hur som helst..efter ett antal år insåg till slut också de mest rättrogna cheferna att loppet var kört. Närpolisarbetet ute i de utsatta områdena gav ingen effekt. Annan verksamhet blev så kraftigt lidande i utbyte av i stort sett ingenting. Vips så fanns inga mer poliser ute i områdena. Dyra polisstationer avvecklades. De gigantiska skador som detta experiment orsakade svensk polis, lider vi av än idag. Däri ligger den övervägande del av de problem vi har idag inom polisen. Alltså inte att det var 21 myndigheter som det påstås drog åt olika håll. I och för sig var ju detta sunt. Vi hade verksamheter och strukturer som var skräddarsydda för varje myndighets unika behov. Problemet var att närpolistänket överskuggade allt arbete på ett negativt sätt. Så någon önskan eller behov av en polismyndighet har aldrig funnits generellt inom svensk polis. Detta är endast en önskan från politiker för att få till stånd ett mera sofistikerat ekonomiskt styrsystem och kontroll/ övervaknings möjligheter. Återigen en dogm och myt som upphöjts till sanning.

Man blir minst sagt konfunderad när man idag ser alla de chefer, som var med och konstaterade att närpolisverksamheten var en enda stor flopp, återigen sätta sig i samma sjöodugliga båt. Chefer som kompromisslöst och omdömeslöst knyter röda halsdukar kring sina huvuden, ropar ”bansaj” och handlöst slänger sig själva och hela Polissverige ner i samma träskmarker som tidigare. Nya enmyndighetskonceptet bygger till fullo på närpolisreformen. Men nu inom versionen 3.0.

Det vi behöver göra är att skapa förutsättningar till en återgång till våra egentliga arbetsuppgifter. Det är vad allmänheten i grund och botten önskar och har rätt att kräva. Vi måste klara av de två stora kärnverksamhetsgrenarna. Ordningspolisverksamheten och kriminalpolisverksamheten. Om dessa delar fungerar och vi kan leverera, ökar förtroendet för svensk polis markant. Tryggheten bland medborgarna som vistas på gator och torg och i brottsutsatta bostadsområden skulle också öka kraftigt. Det behöver inte vara svårare än så, att vi helt enkelt sköter det vi är satt att göra. Men för detta krävs nya ledare som kan stå upp för sin profession och delge politiker och allmänhet sanningar och inte politiskt korrekta floskler. Ledare som inte kryper ihop bakom politikers och höga tjänstemäns ryggar i rädsla för att vara obekväma och illojala. Vi måste använda våran kunskap, kompetens och erfarenhet när det gäller att föra fram hur vi skall sköta våran verksamhet och komma till rätta med kriminaliteten i samhället. Inte sätta upp fingret och känna vart håll det blåser.

Sanningen är den att personalstaten inom svensk polis idag inte är tillräcklig för att sköta IG-verksamheten på ett för allmänheten och personalen tillfredsställande sätt. Den personalstat vi har idag är inte heller tillräcklig för att säkerställa en kvalificerad och professionell utredningsverksamhet som skulle kunna leda till ökad produktivitet och lagföring. I vart fall inte inom polisområde Örebro. Så enkelt är det. Detta är två tydliga sanningar. Då är det heller inte så svårt att räkna ut att det inte finns förutsättningar idag till annat än att bedriva verksamhet inom de två kärnverksamheterna. Alla försök till bortförklaringar av dessa fakta torde vara kvalificerat skitprat. Vi har inte resurser till att vara motorer i hundratals sociala projekt. 

Vill avsluta med att åskådliggöra hur stark tron är bland ”de frälsta” vad gäller medborgarsamarbetet och medborgarlöftena. En fd närpolischef, som numera upphöjts till centralt införandeansvarig av medborgarlöften uttalar följande vid en intervju på intrapolis.

”På sikt hoppas och tror jag att vi på det här sättet ska kunna ta oss an betydligt mer komplexa problembilder såsom den lokala ungdomsarbetslösheten och dess effekter”. Han avslutar dock med att konstatera ”men nu i början är det klokt att välja enklare problemlösningar”. 

Jo jo, snacka om att tänka utanför boxen. Det finns tydligen inga gränser för den nya polismyndigheten. Och vilken tilltro till den nya myndighetens möjligheter att i framtiden lösa komplicerade samhällsproblem.

Annonser